Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 2

alnar från hennes bog! F-n besitta mig om hon bryr sig det ringaste derom! ropade Window. Hör du, deruppe, hvad är det skonerten gör? — Hon tillsätter sina stagsegel och håller kursen, — Vi ha sackat akter-ut på grund af dessa narrstreck, men denna gång skola vi visa henne, att det är allvar. Gif henne det rakt öfver bommen, och om det råkar henne så är hon sjelf skuld dertill. Åter talade den långa kanonen. Ett undertryckt rop från manskapet gaf tillkänna att kulan icke hade träffat. Skonerten fortfor med sin kurs och gick hastigt framåt under de ökade seglen, medan Merlin kommit akter-ut på grund af manövrerna med kanonen. — Jag tror icke att hon kan tåla en enda segellapp till, sade herr Tiller; dessutom börjar det åter att blåsa starkare upp. Låt oss försöka henne igen, Grimston. Jag vill sjelf rikta kanonen, sade Window, men en vattenpelare som reste sig långt från skonerten, hvilken nu alla voro eniga om att anse såsom Sarah Sykes, bevisade att kulan icke heller denna gång träffat der den skulle. — Hon går hastigt ifrån oss; jag skjuter henne i sank, om jag kan; men det är ingen utsigt till att jag kan nå fram till henne, sade löjtnant Jack med sammanbitna tänder och denna gång med något som liknade en förbannelse. — Nå Grimston, gör nu ditt bästa. Om det var afståndet som gjorde att den gamle kanonieren var mindre lycklig vet jag ej, men skottet träffade icke heller nu. Skonerten tog nu in sitt stagsegel, liksom för att