Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 2

———————7— —T—L aeeCcdtnsst!k:g: —f fan— 11111111111.21111tcc—————17777—————ä—ä—ä——————t ————ö———ä0k—ö—6ös————————ä8—————777;wco 6ä)h32.225B——————————— — —— —— — eKung Hundings Söner synes oss vara ett försök i den nya norska skolans riktning och är ett litet 1:akts drama, hvilket: visserligen i sig innefattar ganska myckeh handling och hvari förf. velat nedlägga en viss styrka, men som det oaktadt i någon mån saknar den inre kraft, som i ett drama framträder dels genom skarpt tecknade karakterer, dels genom deras kamp med det tragiska ödet. Dikten har härigenom blifvit mera lätt, om vi tillåtas begagna detta uttryck, oaktadt dess till långt förrunna tider förlagda handling. Såsom ett ganska vackert försök, har dock det lilla dramat gjort oss nöje, och förf:s förmåga i språkets behandling berättigar oss att tro, att detta försök, som är en lofvande knopp, en gång skall kunna utveckla sig till en mindre vanlig blomma. Bidrag till det Carolinska Tidehvarfvets vittra litteratur ur Lunds universitets handskriftssamling. I. Sånger af en svensk fånge i Simbirsk, utgifna af M. Weibull. II. Svenska Vitterhetsarbeten af Andreas Iiydelius. Utgisna af Fr. Braune. Lund. Vi fästa särskildt den bildade allmänhetens uppmärksamhet på denna bok, såsom varande af både litterärt och historiskt intresse. I afseende på Åsångerna i den första afdelningen säger utgifvaren i ett varmt skrifvet förord bl. a.: Det är en efter olycksdagen vid Pultava tillfångatagen landsmans tid efter annan upptecknade poetiska framställningar af hvad som under fångenskapen gjort intryck på eller beherrskat hans sinne: frihetens minne eller befrielsens hopp, det oändliga vemodet, som en olycka djup som hans kunnat ingifva, eller den tillfälliga glädjen och ibland soldatens ystra skämt, med hvilka han sökt att döfva detta, och framför allt — det är det pathos, som genomgår det hela — en kärlek utan gränser och en längtan utan uppehåll till det dyra fosterlandet, fjerran ifrån hvilket han försmäktar i en bitter fångenskaps långsamt förrinnande dagar ... När befrielsens timme ändtligen slagit för de fångna, har det lilla anteckningshäftet blifvit taget med på vägen hemåt af de från Siberien återvändande och nu, efter halftannat århundrades förlopp, går en del af detsamma en vidsträcktare allmänhet till möte med hopp, ja, hvarför icke säga med visshet om, att det ännu efter århundraden skall finnas sinnen, som röras vid klagosuckarne af offren för en stor fosterländsk olycka och villigt lemna åt de konstlösa sångerna den plate inom det carolinska tidehvarfvets vittra litteratur, som de förtjena. Utgifvaren antager dessa sånger vara författade af en löjtnant G. H. von Bornemann vid norra skånska kavalleriet eller, såsom det nu benämnes, skånska husarregementet, tillfångatagen i dagtingan vid Dniepern, två dagar efter slaget vid Pultava. Den bild hans sånger i spridda drag gifva af fångarnes lif skall ej följas utan intresse. Man ser dem mrätta sig tillsammans och i stugorna bilda små hushåll; de komma tillhopa till små sällskapliga sammankomster och fira sin julhögtid gemensamt, ej förgätande hemlandets lekar och ej heller dess gästfrihet, om också värden här blir en ynklig värd. De fångna qvinnorna brygga öl, och när penningar finnas, lefver man på knektens vis ett lustigt lif; man går utöfver de tillbörliga skrankorna och man ångrar sig, läser Telemaks äfventyr och De la Serres dödstankar eller bibeln. Kanske skall läsaren vid dessa skildringar också ursäkta en grofkornighet och råhet i skämtet hos lägrets söner, som var ett nog allmänt tidsdrag, och som i senare tider än deras en Holberg eller en Bellman lärt oss att hafva öfverseende med. Den senare afdelningen af boken omfattar Andreas Rydelii Vitterhetsarbeten, utgifna af Fr. Branne. Rydelius är mera känd såsom den, hvilken utöfvat stor inflytelse på Olof v. Dalin, än för sina egna dikter, hvilka likväl äro väl förtjenta af att bli mera spridda hos den bildade allmänheten. Utgifvaren yttrar om arten af hans skaldskap följande, i hvilket vi till fullo instämma: En oftast varm känsla, en ej ringa syndighet vid tankens omklädande i poetisk form, ett vanligen fint gehör för versens harmoniska byggnad, i förenipg med den brinnande fosterlandskärlek och den innerliga fromhet, som gifvit grundtonen åt de flesta bland Rydelii dikter, försona oss lätt med deras ofullkomligheter och torde göra dessa dikter ålminstone delvis äfven för vår tids bildade allmänhet njutbara och läsvärda, isyonerhet om det derjemte tages i betraktande, att de lemna ett ej ovigtigt bidrag till kännedomen om den genom stora och betydelsefulla händelser märkliga tid, på hvilken de skrefvos. Rydelius var en frisinnad man och höjd öfver sin tids bördsfördomar, såsom dessa strofer ur ett brölloppsqväde utvisa: Men, Jöns hur kunne han til hustru hänne få? Hon är ju Adel hon, men han är intet så? Ja, ja, då ä lia mycke dä, när Karen han å käcker Och på sin mönsterplatz Opserarmälet räcker: Förty jag menar, Pehr, att alla Mennskor ha Ett lia godt ett skinn, när som dä hålles bra Och l—n tvättas af, och giftekroken Har lika schapelun, i ull och silkesbroken. Så tycks mig, men Gud vet, iag är en fattig tok Som icke har bhuasft rå att glutta nåt i bok. Frans Michacl Franzöns Samlade Dikter. Orebro, Abr Bohlin. Af denna diktsamling, hvars utgifning pågår med yhrisvärd raskhet. har redan 1?2:te.