Göteborgsposten – 21 juli 1868, sida 2

och återkom i Fredags med ängfartyget ÅGotland till hufvudstaden. Litteratur. Lyriska Blad af Victor Emanuel Öman. Ny följd. Örebro, Abr. Bohlin. För några år sedan utkom en liten diktsamling med titeln ÅLyriska Blad, hvilken gjorde ett mer än vanligt uppseende och välförtjent framhölls af kritiken. Det låg i dem en friskare stämning, än dem vid hvilken de mjeltsjuka efterklangspoeterna vant oss. Formen hos desamma var jemsörlig med det utmärkande draget hos vår moderna målareskola: en och annan detalj var lemnad grofhuggen, men det hela skapade stämning. Med denna nya samling förhåller det sig på samma sätt. Formen får en och annan gång sitta emellan, men det hela blir dock den harmoni, som bör utmärka konsten, eller rättare gör denna till konst. Diktaren förutskickar i spetsen för sin samling en Förbön, hvilken må återgifvas såsom betecknande för hans egen uppfattning af den tid, hvilken skall emottaga hans nya foster : Vi lefva ej i sångens tider; För mycket blommor ren! Ack, hvad är skonhet väl omsider? Ett färgspel blott, ett sken! Mot andra idealer riktad Vår hug oändligt trår: Vi söka lyckan, ej en diktad, Men en, som kan bli vår. Det kan ej vara annorlunda, Det är ett inre tvång; Det nya riket, som vi grunda, Byggs icke upp med sång: Det gäller folkens lif och ära, Det gäller, rätt och slätt, Att aktning få, ej blott begära, För lag och menskorätt. Det gäller detta, gäller mera: Förnuftets, hjertats ro, Försonas skola beggedera, Vår tanke och vår tro. För sanningen med lust vi strida, Och vänta oss dess lön; Det godas seger vi förbida, En bättre dag, en skön! Om då en visa blir förgäten, Får hoa väl stå sitt kast. Hon tränger sig ej fram förmäten, Vill ingen bli till last: Konvaljen lik — hvad är dess värde? Ett vårens tidsfördrif, Hon står der rädd på nyttans gärde Och skälfver för sitt lif! Minst lyckad synes oss förf. vara då han från erotiska känsloutbrott försjunker i en elegisk stämning, hvilken ej synes oss öfverensstämma med hans skaplynne, såsom i t. ex. En dröm, hvilket stycke förefaller tillochmed naivt. Deremot är han synnerligt lyckad uti satiren, helst då denna är af ironisk art. Ett prof derpå lemnar den förträffliga biten Lofsång öfver Gåsen: Med vingar bar naturen prydt Den ädla fogelns rygg, Dock vandrar hon på jorden helst; Der känner hon sig trygg Hon har ett sundt och godt förstånd Om också ej så stort; Ty med det lilla, som hon har, Hon intet ondt har gjort. Hon föder sig och hon blir fet På ärligt, lofligt sätt, Och grubblar ej onödigtvis, När väl hon blifvit mätt. När tiden blir, hon värper snällt Och kläcker ungar fram, Och följer dem så moderligt I bvarje puss och damm. Sist när familjen vuxit till, Hon offrar nöjd sitt lif, Och låter ödet ha sin gång I köksans grymma knif. O, gås, bevingade, som ej Lyft vingen emot skyn, Blif ständigt du för foglars slägt En värdig föresyn! Vi antaga för visst, att den lilla diktsamlingen skall komma att åtröna allmänhetens bifall, såsom dess föregångare. Kung Hundings Söner, fornnordiskt äfventyr i en akt af H. Örebro, Abr. Bohlin. Det är märkbart,att Björnsons och Ibsens dramer åter väckt lusten för dramatisk bebandling af fornnordiska ämnen och för åstundan att koncentrera handlingen inom möjligast trånga ram. Detta kan ha sitt berättigande, der dialogen, såsom i Björnsons ÅMellem Slagene och Halte Hulda, blir nästan till ytterlighet koncis, för att motsvara i detta tall våra fornfäders kända fåordighet. Till den sålunda ofta afbrutna dialogen skall spelet foga hvad som fattas i gesten och mimiken skall ersätta diktionen. Det hela får derigenom en halft mystisk anstrykning, om hvars dramatiska värde vi ej vilja yttra 085, oh AmHAIlO ar att dan madmvar f i i Ä