Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 1

att hafva hoppat ut i korridoren rest sig på bakfötterna och försökt att äntra upp på estraden samt narrat några fruntimmer att skrika; sedaa med ett ord det visat sig att oförutsedda och framför allt uppskakande händelser kunna inträffa, tyckes framgången vara gifven och att döma efter de senaste bifallsyttringarne åtminstone hafva dessa tortyrrepresentationer fallit fransmännen i smaken. Ett större steg framåt är visserligen taget i det man bannlyst den råa njutningen af onödiga blodsutgjutelser, men det tyckes mig som man gerna kunnat taga steget fullt ut med ens och helt och hållet utstryka dessa nöjen från de offentliga förlustelsernas tillräckligt omvexlande program. tskilliga nya, förmodligen spanska sätt att gifva sin förtjusning tillkänna, tyckas samtidigt härmed blifva en vogue. Så utskickades från fondlogen ett par hvita lefvande dufvor. Herrarne kastede eigarrbundtor i st. s. blombuketter för fötterna på de lyckliga artisterna. Ett som det påstods spanskt kotteri af unga män gick ännu längre, i det de i brist på andra projektiler i arenan nedkastade sina hatar, dem toreadorerna likväl hade den artigheten att gifva dem tillbaka för att bespara dem obehaget att gå barhufvade hem. Hugo ......son. — —