Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 1

stert och oförnöjsamt sinnelag. Hemma hade han så länge lyssnat till beskrifningar öfver familjen Prendergasts storhet på Strongbows tid, att han slutligen trodde, att familjens nuvarande fattigdom hade cn skändlig sammansvärjniag till orsak, och han gick ständigt och pinade sin hjerna med planer, som skulle återgifva Prendergastarne deras förlörade storhet. Det gjorde mig ondt om houom, ty ofta hörde jag honom sucka och klaga under sömnen och visste hvad hans oroliga ande led. Jag hade mina egna sorger. En enda tanke sysselsatte mig alltid: jag trodde att min mor lefde, och ju mer jag tänkte derpå, desto fastare blef min tro. Jag hade naturligtvis uppgifvit tanken på att få hennes porträtt till Dublin, så snart jag sett mitt rum och uppfattat lifvet bland mina kamrater, men hvart och ett af hennes drag var inristadt i mitt minne och jag blef aldrig trött af att återgifva dem på papperet, ehuru jag beständigt straxt åter förstörde dessa skizzer. Jag blef stor och stark och var en af de främste i våra lekar. När jag hade skollof gjorde jag turer uppåt den lilla floden, som flöt förbi skolan på sin väg från bergen till Dublin Bay. Min gamla lust trogen fiskade jag när jag hade tillfälle dertill och vände om aftonen tillbaka med ömma fötter, men glad öfver min fångst, som doktorn tog sig en andel af till frukost på Söndagsmorgonen innan han gick till kyrkan, en qvarts timma innan vi andra kommo anförda af herr Cuffe och med monsieur Leboeuf som eftertrupp. Ofta följde Maurice med, men han satt alltid så fördjupad i läsningar af sina revolutionära böcker, att jag ej hade mycket nöje af