Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 1

G ———— honom. Dessutom inbillade han sig alltid, att de gossar vi mötte förnärmade honom, så att han beständigt kom i slagsmål. Följden var att jag som oftast befann mig ensam i dalen, hvarigenom den lilla strömmen flöt och der de små höljorna funnos. På mina senaste utflykter hade jag ofta mött en starkt byggd man af tretio ellor tretiofem års ålder, som fiskade med mera ihärdighet än lycka. Han hade ett solbrändt ansigte, svart skägg, mörka ögon, glänsande hvita tänder och ett behagligt ansigtsuttryck samt ett småleende så vänligt och öppet, att Jag slutligen vågade kasta ut min fiskref i samma hölj hvari han fiskade. Efter en kort stunds förlopp helsade vi på hvarandra. Det gladde mig alltid att höra hans muntra stämma, ehuru hvad han sade vanligtvis inskränkte sig till: — Så der ja, lilla vän, här äro vi nu igen; vi skola nog ej lemna en enda forell qvar, men jag anar hvem som får mest af oss två. Han skrattade helt förnöjd då han jemförde innehållet af våra korgar. — Väl gjordt, kamrat, två och ett halft dussin, och så stora de äro sedan — se hvad jag fått, sju stycken; men jag skall nog taga igen min skada nästa gång. Jag sade honom hvarför jag trodde, att han ej fiskade med framgång: han stod alltid straxt vid stranden och sprang orolig från sten till sten. Han blef mycket glad en dag då det lyckades honom att fånga en stor fisk på två pund. — Fördöme mig tror jag ej du har rätt; jag har varit på jagt efter den här alltsedan jag började fiska, och