Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 1

— Prendergast, jag gör dig samma fräga. Maurice dröjde, han slog ned ögonen och teg. — Du bchöfver ej svara mig; det gör mig blott ondt, att du ännu hyser agg till Cole; lita på att det skulle ha varit bättre, om du kunde ha gjort som din vän. Nu kunna ni, gå. : Hvem kan ej erinra sig sin skoltid? Hvem kan motstå en sådan liten republiks tyranni, som alltid väljer sig en eller annan despot. Efter ett par hårda strider var jag snart en af de utvalda. Den allraförsta dagen då Grierson visade sig på lekplatsen, blek och haltande, gaf han mig handen coram publico och förklarade: — Brady är en riktigt kärnfast kamrat; doktorn har förklarat mig att han tog hela skulden på sig. Jag fick ett godt namn öfver hela skolan vid denna Griersons förklaring, ty han hade stort anseende ibland oss. Maurice Prendergast gick det ej så väl. Han hade nekat att sluta fred med Cole och följden blef en tvekamp, hvari Maurice blef den förlorande, och dertill var han oklok nog att visa, att han ej kände sig tillfreds med den efter striden afkunnade domen. Doktor Ball fick reda på slagsmålet, och i det han gaf befallning om båda gossarnes afstraffande, uttalade han offentligen sin sorg öfver, att en af hans lärjungar visat en sådan hämdgirighet. Maurice hade en olycklig benägenhet att tro, att allt hvad som hände i verlden af en obehaglig natur specielt gällde honom, att alla lade an på att göra honom ondt — att han alltid skulle vara syndabocken. Han nade ett dy