Göteborgsposten – 17 juli 1868, sida 1

— TATA AW 2 A ängbäten hade erhällit några allvarsamma skador, de öfriga kommo undan med blotta söorskräckelsen. Tusentals åskådare uppfyllde naturligtvis de omgifvande kajerna och togo det gripande skådespelet i ögonsigte, ehuru störde i sitt nöje af polissergeanter och gensdarmer, hvilka utan krus togo både ehattaroch mössork och ställde dem i kedjorna för att langa vattenpytsar, hala de tunga kablarne eller bålla sprutpumparne i oafbruten rörelse. I elfva timmar fortforo flammorna att med oförminskadt raseri frossa af det brännbara materialet, och först kl. 8 på aftonen slockhnade den sista lägan, sedan intet mera återstod att gifva den näring. Afven denna gång har man ingen upplysning om huru elden uppkommit, men antager den starka värmen hafva utvecklat de farliga gaserna i större mängd än vanligt, och sedan lastrummet, som saknade ventilation, blifvit öfverfylldt deraf, bragt dem i explosion. 484 fat petroleum blefvo sålunda komplett förtärda jemte båten naturligtvis, hvaraf endast några obetydliga svartbrända spillror återstodo. Den andra eldsvådan, ehuru ej till sitt utbrott lika lysande, har dock varit till sitt resultat vida mera förödelsebringande. Denna gången var turen hos en amerikanare, briggen L. L. Sturges från Nowyork. En del af lasten var tagen i land, men ännu återstodo ombord 960 balar bomull, då elden plötsligen omkr. kl. half 1 på natten mellan sistl. Thorsdag och Fredag utbröt och rasade äfven här med en våldsamhet, för hvilken knappast någon gräns kunde sättas. Sedan masterna kapats och fartyget borrats, samt derigenom och med tillhjelp a! pumpar lastrummet fyllts med vatten, ett arbete som fortfor ett helt dygn, var faran öfverstånden. Den uppbrända eller skadade bomullen uppskattas ensamt till öfver en hall million francs, utom de haverier som fartyget lidit. Man är nu som bäst sysselsatt med att pumpa fartyget läng igen och berga hvad bergas kan. De långvariga förberedelserna till de storartade tjurfaktningarne hafva ändtligen afslutats och de med så mycken längtan och nyfikenhet motsedde representationerna hafva tagit sin början. De komma fortfarande att ega rum en gång i veckan, hvarje Söndags eftermiddag kl. 4. Vid hvarje föreställning uppträda 6 tjurar, men samma djur endast hvarannan gång, så att de få 14 dagar att hvila upp sig på och stärka sina krafter till nya napptag, ty oaktadt den gifna försäkringen att ingen blodsutgjutelse får ega rum, sargas de arma djuren på ett ganska grymt och omenskligt sätt, och blöda ur många gapande sår innan de tillåtas afträda från scenen. Konstens stig påstås ju i allmänhet vara törnig nog för dem som beträda den, men nog få dessa kräk dyrt betala nöjet att uppträda som artister och på ett kännbart sätt erfara att lagern vinnes ej utan blod4. Menniskan är ju ett svagt käril och jag medger att jag icke är starkare än mången annan, ty ehuru dessa föreställningar stå i den starkaste opposition mot katekesens uttryckliga förklaring att vi ej fått vårt herravälde öfver djuren för att dem på något sätt plåga eller misshandla, hvadan de således äro tullkomligt omoraliska, får nyfikenheten ännu en gång segra öfver rättskänslan och vi blanda oss bland dessa 12,000 tecknade som strömma in genom den vidsträckta byggnadens många ingångar. Men låt oss först öfvertyga oss att vi icke sjelfva i en hastig vändning kunna komma att räknas bland de uppträdande. En blick på byggnadens konstruktion visar genast att hvad som än må hända på scenon ingen fara förefinnes för publiken. De närmaste åskådareplatserna höja sig nemligen minst 5 alnar från marken och framför laktaren löper en inre barrier, bildande sålunda en smal korridor rundtomkring den egentliga scenen. Om under stridens hetta lusten skulle gripa de uppretade djuren att göra en påhelsning hos publiken, kunna de visserligen med ett djerft språng hoppa öfver den inre barrieren, men befinna sig der i för stort trångmål att kunna fortsätta sina utflygter. Vi kunna således i all trygghet lemna de stridande parterna att som de vilja reglera sina affärer sins emellan. Från orkesterläktaren ljuder en smattrande fanfar, dörren till scenen slås upp och den lysande truppen af toreadorer gör sin högtidliga entråe. I spetsen går direktören, hr Pablo Wiesa med sina begge förnämsta kämpar, el prima espada, första värjan, Gonzalo Mora från Madrid, och sobresaliente de espada, hans närmaste efterträdare, Barnabe Asensio från Sevilla, hvarefter följa fyra banderilleros, alla dessa till tots, och slutligen tvenne picadors till häst. Alla utom picadorerna bära de briljantaste kostymer, korta jackor, knäbyxor och en liten kappa kokett kastad öfver ens axeln, allt med så rika broderier, att enligt en tidnings yttrande en enda kostym skulle kunna räcka till åtta franska marskalksaniformer. Till de blixtrande guldoch silfverbrolerade sammetsoch sidendrägterna sluter sig temlisen illa en rund hufvudbonad, med bräm liknande vanlig svart hundeller fårull. Det tillbakastrukna året slutar i nacken med en lösfläta och en stor vandrosett, ungefär som en chignon, så att man vore