Göteborgsposten – 16 juli 1868, sida 1

Träsket och uppbär hyrorna hvarje Lördags afton till beqvämlighet för hyresgästerna, sade vid anblicken af en tafla af hr C. A. Fahlgren så försmädligt som han förmådde: nej se den der har kryddkrämaren vid Nybrohamnen gjort; att han inte vet —. Men här tillåter jag mig att sjelf yttra några ord om hr Fahlgren. Han är en medelålders man, som lefver ganska väl af sin kryddkramhandel, men som tillika lefver för målarekonsten. Han är dilettant, det förstås, men en ganska skicklig dilettant och kanske lite bättre upp ändå. Hans taflor kunna, tror jag, icke blott mäta sig med, utan taga platsen till höger framför rätt många på utställningen. Har han egen atelier? frågar ni kanske. Ja, det har han visst; ett litet rum vid sidan. af boden, ty för den har han också ett öga. I den lilla kammaren äro taflor och studier i mängd, målade af honom, uppsatta. Der målar han med lust och fröjd. Kvar och en har sin himmel eller sitt helvete inom sig, säger Svedenborg. Ännu en sak i förbigående. Vid Vesterlånggatan finnes en elegant manufakturhandelsbod, dagligen besökt af den fina verlden, som vill köpa vackra klädningstyger för modererade priser. Äfven de kinkigaste damerna erkänna att hr M., så heter bodens egare, besitter en utmärkt smak vid valet af sitt lager. Det är egentligen i valet af färgerna på tygsorterna, som ban excellerar, och hvarföre? Jo, han är en ganska skicklig dilettant som målare i olja. Han har tagit undervis ning, tror jag, och han stiger tidigt upp för att måla, ty på dagen måste affärerna skötas. I hans lilla vackra våning har han sin atelier och flera täcka prof på sina stora anlag, men han är alls icke angelägen om att visa hvad han producerat, och vägrar envist att utställa hvad han målat. Men nu åter till konstutställningen för ett par ögonblick. Vännerna af Josef Stäcks pensel få der skåda några af hans många verk. I katalogen står ett dödskors vid hans namn. Vid Oscar Andersson fattas detta kors. Då utställningen började lefde denne rikt begåfvade konstnär. Han biträdde sjelf vid uppsättningen af sina taflor; men den djupa hypokondrier tärde redan på hans själ sedan lång tid tillbaka. En dag då han gick hem från akademien sade han vänligt till vaktmästaren: Farvål, om vi ej träffas mera. Kort derefter tillhörde han ej mer de lefvandes antal. Lifvet blef honom för svårt att bära. Läkaren som obducerade honom, upplyste att om han ej sjelf förkortat sitt lif, så hade döden snart sjelfmanad kommit. Hans hjerna var förbenad, deri låg orsaken till hans djupa hypokondri. Troligen eger icke något svenskt regemente så materielt dyrbara trofer som Lifregementets dragonkår. Dessa trofer bestå af tvenne pukor af silfver, vägande 1,622 lod, som i inköp hafva kostat 15,033 daler kopparmynt. Om deras tillkomst och ändamål upplyses genom följande inskription, anbringad på desamma: Då Gustaf III kröntes till Sveriges, Götes och Wendes konung, blefvo dessa fälttecken till underdånigste vördnad och glådjebetygelse vid detta höga tillfället Kongl. Lifregementet till bäst förärade utaf de rustande af samma regemente. Konung Gustaf — regere i lugn till undersåtarneg trefnad; men om orlog är oundviklig förkunne dessa tecken Gustaf och Sveriges medfödda mandom och uråldriga ära. Efter innevarande års generalmönstring med dragonkåren har underd. framställning blifvit hos K. M:t gjord derom att dessaa silfverpukor måtte få till Nationalmuseum öfverlemnas för att der bland Lifrustkammarens samlingar förvaras. Min afsigt hade varit att bemöta hr Emil Keys senare i Dagl. Allehanda införda genmäle på mina ofterräkningar i anledning af hans reseräkningar; men jag måste dermed uppskjuta ett par dagar, ty jag vill återgå till urkunderna och skall derefter icke blifva hr Key svaret skyldig. Tvisten är icke en personlig tvist oss emellan, utan berör en temligen vigtig principfråga, och det är dereeiiiiiii — i. 1 AÖ