Göteborgsposten – 16 juli 1868, sida 1

fyr. Han såg bra ut, hado fina maner och umgicks med de allra vildaste unga män på den tid då det verkligen var en dålig anda vid Trinitykollegiet, innan det blifvit den stadgade och allvarliga anstalt som det nu är. Han drack, jagade och spelade vid det irländska universitetet, innan det blef modernt för de irländska studerande att resa till Oxford och Cambridge. Man antog att gamle Mick Ball, manufakturhandlanden, skulle lemna sin son alla sina penningar. Hans son handlade i öfverensstämmelse med denna förmodan. Då Dionysius Ball nått slutet af sin karrier vid kollegiet, dog fadren. Hans testamente öppnades och det visade sig deraf, att då han allaredan utbetalt till sin son 11,703 pd. sterl. 10 sh. 6 pence, så testamenterade han, Michael Ball, sin nämnda son en summa af 3, 966 pd. sterl. 9 sh. 6 pence för att sätta honom i stånd att fullända sina studier och lemnade resten af förmögenheten till sin hustrus slägtingar. Dionysius Ball började då se lifvet ur en allvarsammare synpunkt, men det var för sent. En dag visade sig en svag och nästan blind man med skärm öfver ögonen vid examensbordet, det var han. Han fick blott en annan karakter, och åter och återigen försökte han sin lycka men med samma otur. Slutligen uppgaf han vidare försök och började en skola. Han utmärkte sig genom ett melankoliskt allvar, ståtliga maner och en elegans i klädedrägt som ej rätt väl stämde öfverens med hans ställning. Han fann underligt nog sitt sörsta nöje i att egna sig åt sina elevers uppfostran, i att studera matematiska problemer och i att