Göteborgsposten – 16 juli 1868, sida 1

dragit sig tillbaka, och då hade ytterligare på den arma handelstraktatens debet utförts den misslyckade statslånsnegociationen. Möjligt är dock — ty troligen äro nämnde herrar utrustade med ett godt praktiskt förstånd — att de alls icke blifvit skrämda af den siste protektionistens bekräftade förutsägelse. De hade möjligen resonerat så: visserligen gör den der minskningen i tulluppbörden en kännbar minskning i statsinkomsterna och den kan möjligen vid årets slut uppgå till två millioner, precist som åden siste så trofast hoppas. Men tager man nu i betraktande att för dessa två millioner i tullmedel, som icke influtit, skall flera gånger den summan icke utgifvas, således besparas, för alla dessa effekter som icke införas, då är ju skadan i realiteten icke så stor, ty naturligtvis sker icke importen i och för statsinkomsternas ökande. Importörerna hafva kommit till den erfarenheten, att den stora allmänheten nödgas göra inskränkningar i sin konsumtion och då dessa importörer alldeles icke hafva lust att intaga varor blott till beskådning, utan till försäljning, och den torde möta svårigheter eftersom allmänheten blitvit knusslig, så göra de ju klokt deri att reqvirera mindre partier mot förr och således också förtulla mindre mot förr. Den siste, som gerna konstruerar förhållandena efter sin beqvämlighet, alltid med blicken fästad på hin onde sjelf, d. v. s. på franska traktaten, antyder naturligtvis att om man blott återginge till de gamla tullsatser på öfverflödsvaror, så vore snart allt på god fot igen (ja väl, åtminstone det mycket inkomstbringande smuggleriet!). Men om han gjort sig närmare underrättad, så skulle han blifvit öfverraskad, men oangenämt från hans ståndpunkt, ty han skulle erfarit, att det just är den stora gruppen af öfverflödsvaror, som i år importerats icke ens till hälften så stort belopp som föregående år, helt enkelt derföre att importörerna, som ha ett ypperligt väderkorn, känt på sig att dylika varor icke skulle få på långt när så rask afgång som förr om åren. Häromdagen blef jag så djerf att besöka den af Akademien för de sria konsterna föranstaltade utställningen. Ni vet att jag alls icke är konstkännare, och att i verkligheten vara det, lärer vara ytterst svårt, förmodar jag på den grund, att dessa konstkännare med de stora ofelbarhetsåthäfvorna, som i tidningarne uppträda såsom konstdomare, fälla mycket olika omdömen öfver samma taflor. Men jag gick dit egentligen för att göra studier på mitt vis och på ett ganska roligt sätt. Jag hörde på de resp. åskådarnes, med och utan parasoll, omdömen och domslut — alla fullt berättigade från deras ståndpunkt, ty de hade ju alla erlagt entråafgifter och köpt sig kataloger. En ung och glad artist följde med mig och vi hade full valuta redan i hvad vi hörde. En fru med en stor teaterkikare blef ond deröfver, att några taflor hängde i en framåtlutad ställning, det vittnar om ett oförlåtligt slarf-, menade hon, och då dottren, förmodligen, upplyste att taflorna hängde så för perspektivets skull, så blef mamma ändå vredare. En herre af stadgad ålder, ickestockholmare, troligen anhängare af den strängaste sparsamhet, kunde ej begripa hvarföre kungen skulle kostat ut pengar på en tafla, som endast föreställde en torparestuga i Skåne. Samme herre uttryckte sitt djupa misshag öfver utvandrare, på resa till Göteborg, han tyckte att den olycksaliga emigrationen borde på allt sätt motverkas. En äldre fröken slog en knyck på nacken framför Emelie Högqvist och sade jag trodde ej hon återigen skulle föras in i societeten. En annan äldre (fröken blef blossande röd i ansigtet framför W inges tafla Kraka inför Ragnar, det var troligen Krakas lätta kostym, som sårade hennes finkänslighet. En rådman från Trosa, tror jag, protesterade högtidligt och högljudt mot de många fruarnes och mamsellernas sysslande med penseln istället för med nålen, strumpstickorna och köksknifven. En grosshandlare, som gör i gamla trähus vid ooemckrmekee——XX—XE——————x—X———— — — 1m AÖh batLCAU:AAHA acc I fr Han sso hra ut.