Göteborgsposten – 16 juli 1868, sida 1

att de utländska obligationerna som finnas i publika kassor skola utbytas mot inhemska, och det säges till och med att det härom beslutade dekretets utfärdande endast på diplomatisk väg kunnat afböjas eller uppskjutas. Faktiskt är emellertid att de tyska penningeanstalternas vårdare blifvit ytterst tillbakadragna. och genom gretve Hamiltons besök i Berlin lärer full visshet vunnits derom, att det nya svenska statslånet icke i Tyskland kunde upptagas. Att det deremot erhållits i England lärer till största delen vara en följd af grossh. Sam. Warburgs relationer till bankirhuset Raphael Sons. Förhållandet är att Sverige är föga kändt af Englands bankirer och ändå mindre naturligtvis af dem bland den stora massan af folket som placerar sina besparingar i utländska obligationer. Dertill kommer att det ifrågavarande lånet icke var nog stort för att erbjuda den primitive långifvaren särdeles hög vinst. Det lärer vara en i London bosatt son till hr Warburg som först inledt underhandlingen med eller intresserat Raphael Sons för lånetransaktionen; men sjeltva afslutningen och kontraktsuppgörelsen verkställdes af bankirhusets förste bokhållare, som vistades här några dagar och afreste redan i Lördags. Riksbanken lärer redan i går hafva köpt vexlar, dragna af riksgäldskontoret på Raphael Sons. Möjligen hade någon del af lånet kunnat upptagas inom landet, icke egentligen derföre att tillgången här på kapitaler är öfverflödig, utan snarare derföre att hos ganska många kapitalister förefinnes en viss misstro till de realsäkerheter som här stå till buds. Det är icke med våra kapitalister samma förhållande som med utlandets, om hvilka baron Rothschild skämtsamt yttrade, med anledning af deras åtrå efter sådana papper som inbringade hög ränta, Åatt de vida heldre äta godt än sofva lugnt. Men det säkra är, att om någon del af statslånet nu hade upptagits här, så skulle stor klagan förts deröfver att staten drog kapitalerna från den enskilda industrien. Antagligt är emellertid att riksgåldskontorele nya obligationer äfven blifva tillgängliga i den svenska marknaden. Först längre fram, troligen under nästa riksdag, torde man få tillförlitlig kunskap om de vilkor, på hvilka lånet erhållits. Attlånet faller sig dyrare än de hittills upptagna, är temligen säkert. Men två omständigheter äro af stort intresse att få kännedom om. Den ena huru lånet blir mottaget eller omfattadt i England, ty det utgör en mätare för den kredit som Sverige åtnjuter der, och den andra huru man der uppfattat den här rådande, högst egendomliga och med naiv oförbehållsamhet uttalade, till komplett evidens deducerade åsigten, att Sverige är ett fattigt land med totalt — eller nästan totalt — ruinerade finanser. Om nu, såsom jag har anledning tro, lånevilkoren icke äro strängare än som andra stater, med Sverige jemförliga i folkmängd och inre ressurser, underkastat sig, och billigare än t. ex. både Turkiet och Egypten fått vidkännas, så torde man deraf kunna draga den slutsats, att de praktiska engelsmännen hysa större förtroende till våra finansers ställning än vi sjelfva göra, när vi skola spela rolen af patrioter i den besatta stilen. Men i så fall var det ju en särdeles lycka att hrr Raphaels Sons icke fingo, eller åtminstone för sent fingo kunskap om den siste protektionistens djaupa sorg med glädje blandad, i anledning deraf att tulluppbörden vid Maj månads utgång minskats med 463,000 rdr emot vid samma tid förlidet år. -Den siste är djupt sorgsen deröfver för statskassans skull, men han är tillika så hjertinnerligt glad deröfver för egen del, ty han har ju minst trehundra gånger förutsagt, att den franska handelstrakten skall blifva roten och upphofvet till tulluppbördsförminskningen, och för karakterer at hans skaplynne kännes redan det ljuft att kunna spå ondt, och ändå ljufvare kännes det när de onda spådomarne slå in. Men, som sagdt är, väl var det att hrr Raphael Sons icke läsa Nya Dagl. Allehanda, ty annars hade de sannolikt AA L—T—ö ———— Är? Vv 2 KCGL JD Gt