Göteborgsposten – 15 juli 1868, sida 1

—— AA D — — — dröjer han fortfarande i nedersta slussen utan att göra den matos eftmin af att löpa ut i Lelången, som småler s inbjudande åt både honom och hans passagerare? Icke måtte han väl misstänka att någon af dessa sistnämnda, efter hvad som nyss föregått, tviflar på hans bärighet? Hvad är på färde? Till sjös, till sjös! Väntas nya passagerare — hm jaså, men der äro de ju redan ombord, tvenne hyggliga norrmän, en prest och en student, den senare iförd den välkända norska studentmössan, en visserligen pittoresk, men under det nu rådande solbaddet föga ändamålsenlig hufvudbonad. Alltså nu kunna vi ge oss i väg. Hvad behagas? Inte ännu? Nej, han är icke slagtad ännu. Han... slagtad... hvad vill allt det här säga? Kors, kaltven naturligtvis, som restauratrisen ovilkorligen behöfver för att uppehålla herrskapets lif. Jaså, det var en annan sak; nåväl, må han då dö i lugn. Arma unga nöt, icke drömde väl du i morse då du intog din läckra frukost af spenvarm modersmjölk, att längre fram på förmiddagen en flock hungriga göteborgare Åaf båda könen skulle komma att på dig tillämpa första hälften af det allt uppslukande privatbanksintressets gyllene valspråk: en för alla! Men under det att man icke aktar för rof att flå dig in på bara benen, vilja vi kasta en blick på ortens befolkning, som vid Gustatsfors samlat sig i ännu större antal än vid de öfriga stationer vi passerat. Den manliga ser här i allmönhet rätt dugtig ut, ehura det ständiga arbetet i smedjan och den oupphörliga svettning hvarföre de derunder äro utsatta, göra att de se något magra och bleka ut under sotet. Den yngsta delen, som ännu icke så länge varit med i elden, ser deremot mera lefnadsfrisk ut. Der står till exempel en pys på 10 å 12 år, med mössan på sned och händerna helt kavat instuckna under förskinnet, men med ansigte af en amorin, en amorin i svart marmor. Qvinnorna se i allmänhet ut som folket gör mest, bland de yngre påträffar man dock åtskilliga rätt behagliga ansigten. Midt i högen står en gammal hexa och smackar med synbart välbehag på en kort pipsnugga, täflande med sin egarinna i ålder. Men, om vi icke se alltför galet, nalkas den ofta, och nyligen at dödens glafven så omildt berörde kalfven der uppe i backen, prydligt svept i en ren serviett och buren på en bricka af en landtlig skönhet med flygande lockar o. s. v. Efter henne kommer en annan, bärande några direkte från stupstocken kommande fjäderfän, hvilkas hönshjernor för evigt upphört med sin verksamhet. En af passagerarne hoppar i land, sätter sig i spetsen för processionen och för den under lustiga krumsprång öfver landgången ombord. Det var dock ingen kalfdans han den gången utförde, ty den aflifvade fyrbeningen befinnes vid närmare påseende vara en stackars liten lammunge, hvars dödliga qvarlefvor nu nedstiga i restaurationsafdelningens tysta djupa, för att luttras i köksspiselns skärseld. Efter att sålunda ha spridt död och förgängelse i nejden, får ÅLaxen plötsligt lif igen och kastar sig med nyfödd lefnadslust i Lelångens klara vågor. Gustafsfors försvinner alltmer och mer vid horisonten, middagssolen baddar så hett på däck och — ho kan motstå sitt öde? — återigen nedstiga de flesta af passagerarne i aktersalongernas drömriken, obekymrade om de leende naturtaflor, hvilka utbreda sig rundtomkring dem. Det måtte bestämdt ligga något sömngifvande i luften på Lelången! Vid Bengtsfors slussar har dock flertalet lurat ut — att man har annat att göra på lustresor än att slumra. Vid Bengtsbron samspråka vi med en gammal veteran, som vet att berätta hurusom han tvenne gånger krigat i Norge, ena gången fick vi smörj, men andra gången gaf vi, säger han och småler i skägget. Det är en gammal f. d. medlem af Göta artilleri-reg:te. På stranden spatserar bland andra en halfvuxen flicka i modern halmbatt, snygg klädning och — krinolin, men med bara, brunstekta ben instuckna i kängorna. Gentilt skall det vara! Undras just huru