Göteborgsposten – 15 juli 1868, sida 1

Vid Gustafsfors eger det egendomliga förhållandet rum, att invid kanalen gränslinien framgår mellan Wermland och Dalsland, så att manbyggnaderna ligga i det ena och sjelfva bruksbyggnaderna i det aadra landskapet. Genom en kort, men vacker kanal, hvars stränder å ömse sidor äro bevuxna med lummiga löfträd och lifligt återkalla i minnet den 8. k. Westgötalinien å Göta Kanal, kommer man nu upp i Vestra Silen, en sjö som i naturskönhet icke ger de förut passerade vattendragen efter. I norr och söder — segelleden går tvärs öfver sjön från vester till öster — öppna sig de vackraste perspektiver mellan skogbevuxna sund och öar. Norrut har man just en dylik inblick, flera fjerdingsväg lång, till sjöns nordligaste ända, och passar man på och har en god kikare kan man få se en skymt af det sorgligt ryktbara Silbodal, hvars röda tak glänser som en blodfläck mellan träden, en mörk skugga i den mest leende paradisiska natur. Nu gör båten en sväng och framtör oss ligger Krokfors oändligt vackert belägna egendom med såg och qvarn, hvilken nyligen lärer blifvit försåld till firman Ekman C:o i Göteborg. Här arbetas å den förut omnämnda kanalen med 2 slussar, som skola öppna farled mellan Vestra Silen och den ofvan, 20 fot högre, belägna Östra Silen. Krokfors manbyggnad ligger på en höjd mellan dessa båda skogomkransade sjöar med vidsträckt utsigt öfver båda. Till venster i V. Silen ligger vid stranden gentemot Vårviks vackra kyrka. Som vi sett ligga i Dalsland kyrkorna företrädesvis nere vid sjöstränderna och orsaken dertill är att, åtminstone fordom, kommunikationerna till lands voro så obeqväma, ja, snart sagdt ofarbara, att allmogen här liksom i Dalarne föredrog och föredrager att färdas till och från templet i båtar. Vid Krokfors dröja vi en god stund eller närmare 1, timma, hvadan passagerarne ha god tid till att bese sig på platsen. Först betraktas de vackra sprängningsarbetena. Kanal och slussar sprängas tvärtigenom berget och till sprängsats begagnas nitroglycerin, hvilken, som man med egna ögon kan förvissa sig om, icke allenast rycker loss väldiga klippblock utan äfven samtidigt krossar dem i så små skärfvor, att de beqvämt kunna bortföras i vanliga handkärror. En af damerna utbrister vid underrättelsen härom med låtsad ängslan: Mitt herrskap! Låt oss skynda på, tänk om Pårvik skulle bli ett annat Vintorvik! Sällskapet inbjudes på det vänligaste att bese utsigten från Krokfors öfra våning, och från dess fönster öppnar sig också en så omvexlande, vidsträckt och pittoresk vy, att vi icke tveka att inregistrera den som en af de yppersta på hela kanallinien. Det är med verklig saknad vi skiljas från denna hänförande natur, hvarest vi så gerna skulle vilja slå oss ner för alltid. Se så der, inga fantastiska drömmerier, min herre, lunka ni mans ombord på ångbåten, innan landgången dras in, såvida ni icke har lust att stanna på bar backe bland stenrösen! Eh bien, que nous nous embarquions! Laxen lägger från land och vi skiljas från det vänliga Krokfors, vid afresan liksom vid ankomsten helsade med dånande salut från ett litet batteri placeradt å en invid stranden belägen kulle. Vi återvända till Gustafsfors. Der utbjudas på stranden de präktigaste och mest förföriska smultron. Några medlemmar af ressällskapet arrangera genast ett ståtligt smultronkalas. För ett pris af tillsammans 75 öre eller något sådant der, få nu bortåt 15 personer tillfredsställa sin bärlusta, som i allmänhet synes vara rätt aktningsvärd om än icke hos alla till den grad utbildad som hos en af sällskapets allra yngsta medlemmar, en glad förhoppningsfull ungdom, som strålande af helsa och lefnadslust påstås ha förtärt ett lika stort antal rågade tåfat smultron, som antalet af Greklands vise eller verldens underverk. Undrar just hvad ett dylikt mål skulle ha kostat på en af Göteborgs bättre 2 dyrare restaurationer! Men hvad kommer det åt Laxen? Hvi