Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 2

Augsb. allg. Zeit. kunde hvarje afton krypa till kojs i den öfvertygelsen, att det franska kejsardömet, innan solen gick ned nästa gång, farit dit de så innerligt önskade, att det skulle fara. Men det som kom var Magenta och Solferino, och af koalitionen blef det ingenting. Nära ett decennium har sedan dess förrunnit, och samma röster ljuda från Tyskland, endast med den skilnaden, att de ej komma från Wien och de sydtyska hufvudstäderna, utan ifrån Berlin och dess annexer. Tiderna förändras! Det är endast få år sedan nordtyska pressen omtalade Napoleon III med aktning och välvilja. Men det skedde också på Frankrikes bekostnad. Man måste medgitva, sade de nordtyska tidningarne, att han mästerligt förstår att leda det franska folket, att sätta sig öfver dess fördomar och hålla dess lidelser i tygeln; derför har han rätt till vår och hela Europas tacksamhet. Denna särskiljnad hade till en del sitt berättigande i förhållandena. Saken ärden, att den franska nationen icke kunde och aldrig rätt kunnat gå in på den politik, som kejsaren skenbarligen följde gentemot Tyskland. Han hade ständigt samma mål för ögonen, och i Auxerre talade han rent ut; men man tyckte att han aflägsnade sig ifrån detsamma. Man menade, att han gaf Preussen alltför fria händer, och man har aldrig kunnat rätt erkänna, att det var en bjudande politisk nödvändighet, som förmådde honom att låta londonerfördraget falla och derigenom undanrödja ett af de största hindren tör Preussens planer. Thiers har i detta fall varit ett sannt uttryck för den allmänna meningen i Frankrike. Preussen hade vid angreppet på Danmark kallat den slumrande fiendskapen till lif, och Bismarck var föremål för mångas misstankar; man såg visserligen icke i honom det, som han senare blef, men man hade nn aning om, att han umgicks med planer, hvilka voro framför allt riktade mot Frankrike. De officiösa tidningarne behandlade honom undfallande, men inom nästan hela den öfriga pressen var han utsatt för de häftigaste angrepp. Slesvigs och Holsteins delning mellan Preussen och Österrike hade gjort det sämsta intryck i Frankrike, der man efter londonerfördragets uppgifvande väntade, att det enda afgörande, som skulle tillstädjas, skulle vara en ordning efter befolkningens fria beslut, och det var ej blott en handling af rättvisa, utan äfven en gärd åt franska folkets djupt upprörda känslor, att dåvarande utrikesministern Drouyn de Lhuys uti så kraftiga ordalag protesterade mot öfverenskommelsen i Gastein. Bismarcks vänner urskuldade honom dermed, att han mot sin vilja måst rätta sig efter Österrike; han var naturligtvis en vän af nationalitetsprincipen, men Österrike villeiei på något vilkor antaga densamma, och han har varit nödsakad att gifva efter. Men tron på Bismarcks aktning för nationalitetsprincipen var i Frankrike mycket svag, och om hösten 1865 rådde oaktadt regeringens hållning en utprägladt antipreussisk stämning. Nederlaget år 1863 var icke glömdt, och de polska emigranterna drogo försorg om, att den bitterhet underhölls, som det efterlemnat. Med den skarpa instinkt, som olyckan förlänar, sågo de tydligare än de flesta fransmän, hvar den farligaste fienden fanns, och de utvecklade en uppbetsande agitation, genom att höja Preussen på Frankrikes bekostnad. J sysselsätten eder här ännu alltjemt med många stora planer, sade de, och beten eder så, som om ingenting händt; men j måsten vara blinda om j ej kunnen se, att det är Bismarck, som styr verlden. Detta var några månader; före slaget vid Sadowa, och polackarne betrakta des som fantaster; men om fransmännen än ej ville erkänna att Bismarck var så farlig som han såg ut till, så tyckte de likväl icke om, att man talade så mycket om honom och hans planer. En brytning med Preussen skulle varit mycket populär, under det att det såg ut som om Napoleon III och Bismarck mer och mer närmade sig hvarandra. Det var först i början af år 1866, som Bismarck fann ett kraftigare understöd i den franska pressen, i det att tvenne af de mest spridda tidningarne plötsligt sadlade om och togo parti för Preussen, naturligtvis under förutsättningar, hvilka alldeles icke slogo in, i det Bismarck skulle hjelpa Frankrike att företaga en; europeisk pånyttfödelse 1 enlighet mod det demokratiska partiets principer. Men inom sjelfva folket försiggick ej någon svängning. Det franska