Göteborgsposten – 14 juli 1868, sida 2

Ni skola ej bry er om hvad han siger, gossar, anmärkte konduktören, han har fått för mycket i näsan i dag; det är väl att han är ensam inne i vagnen, annars blefvo det slagsmål af! Den gamle skurken har skjutit mer än en utan att lagen haft något att säga. Ni ha tjugo minuter att äta middag på och jag råder er att taga tiden i akt och se till att ni få något för era engar. Framför kaminen i ena ändan af matsalen stod öfversten med händerna under skörten på sin buteljgröna rock med messingsknappar; han stirrade vildt ut i rummet. — Stäng dörren, pojkar — stäng dörren! Sådana der pojkbytingar borde egentligen ej ha lof att resa. Huru heta ni? — Brady! en slägting till Mick Brady från Punchestown? — Pendergast, var det så? Är du son af den Pendergast som var i armågen? — Inte. Nå så mycket bättre. Det var en riktig skurk. Det skulle jag säga honom midtuppi ansigtet, om han vore här, ja fördöme mig, skulle jag inte det! sade öfversten och slog i bordet, så att glasen dansade, hvilket dock tycktes lugna honom. Han åt som en varg och drack som en fisk; Maurice och jag kunde knappt hålla ögonen ifrån honom. Slutligen utbrast han: — Hvad glo ni på, pojkar? Träffar jag er en annan gång, skall jag lära er något annat, så eannt jag heter Finucane! Vi voro glada öfver att få komma upp på våra platser ofvanpå diligensen igen, då Moluskey efter att ha blåst i hornet kom in och sade: — Nu köra vi öfverste; på era platser, gossar.