Göteborgsposten – 13 juli 1868, sida 1

hade läst om förunderliga räddningar från skeppsbrott — om huruledes en planka eller en mast hade burit en halfdöd varelse till kusten, eller huru en bölja kastat honom i land samt huruledes den försvunne efter många års förlopp vändt tillbaka till sitt hem och sina vänner. Jag hade ofta tänkt mig en fristad på en eller annan öde ö, der min mor kunde ha lefvat omgifven af underbara växter och blommor samt djur som hon tämjde genom sin skönhet och älskvärdhet — måhända tillsammans med sin trogne tjenare, måhända hållen i en mild fångenskap af vänligt sinnade vildar. Indien stod för min fantasi som det vidunderligas land, som en tummelplats för trollkarlar och öfvernaturliga väsenden. Hvarför skulle den intagande varelsen ej kunna ha blifvit bragt i säkerhet med tillhjelp af en eller annan trolldomsmakt, ha blifvit buren öfver böljorna och ha funnit en hamn på en af de lyckliga barne? Telemak, Robinson Crusoe, Tusen och en Natt samt andra liknande böcker hjelpte mig i dessa fantasier; jag svor upprepade gånger att det första bruk jag skulle göra ef mitt oberoende och min mannaålder blefve att på det nogaste undersöka alla öar i trakten af det ställe der hafvet spelat sin grymma roll. Mången lycklig stund tillbragte jag vid denna inbillade efterspaning, som alltid lönades med den hänryckning jag kände vid finnandet af hvad jag sökte. Jag lät ingen blicka in i dessa min själs hemligheter utan behöll dem alldeles för mig sjelf; jag var rädd för att utsätta mina ideer och planer för den nyktra kritiken, som skulle tillintetgöra alla mina illusioner. Men huru det nu än gick, så förekom det mig att