Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 1

——— —— verksamhet företrädesvis deråt får egnas och icke tages i anspråk på från hufvudstaden aflägsna ställen. Man har anmärkt att så många ledamöter af rogeringen för närvarande åtnjuta tjenstlodighet. Den nye utrikesministern behöfver någon tids ledighet för att arrangera om sin hitflyttning, för att vårda sin helsa, som ingalunda är stark, och för att hitföra sin familj, som vistas i Frankrike. Krigsministern åter behöfver ledighet från de kuranta göromålen för att uteslutande arbeta på förslaget till landtförsvarets organisation. Finans-, civiloch ecklesiastikministrarne, af hvilka dock den förstnämnd ingen tjenstledighet åtnjutit, äro belastade med handläggningen af den ofantliga massa vunderdåniga skrifvelser som de begge sisthållna riksdagarne producerade, och statsrådet Berg, som vistas på Waxholm, hvarken är eller kan vara sysslolös, utan arbetar ifrigt nu som alltid. Det är således icke precist riktigt då man tror att den tjenstledighet som statsrådsledamöterna åtnjuta förnötes i maklighet. Den enda fördel som de åtnjuta är befrielsen ifrån det nästan dagliga arbetet i statsrådsberedningen, men just derigenom är det som de odeladt kunna använda sin tid åt speciella arbeten. Om man af de här vistande diplomaternas hållninggent emot hvarandra får sluta sig till den politiska ställningen i Europa, så synes den vara särdeles tillfredsställande. Dessa diplomater, till och med de som företrädesvis skulle representera den oforsonliga dödsfientligheten, samlas nu nästan dagligen på Hasselbacken. Men icke nog härmed. De intaga sina middagar under samma tak, och hvad än mera betecknande är, vid samma bord. När de förtärt den läckra måltiden — hr Davidson har alltid något extrafint, som aldrig räcker till för mer än dessa raffinerade gastronomer — så begifva de sig ut i den vackra trädgården, slå sig ner under den ståtliga Bellmans-eken, intaga der sitt moccakaffe, och samspråka lika gladt och förtroligt som andra vänner. Men en sak har jag lagt märke till. Vi svenskar kunna ej sammanträffa der, eller lika godt hvar, utan att kaffet efterföljes af en kognak, champagnokognak naturligtvis, eller en Åmunk? eller en chartreuse; sedan kommer punschen absolut, ad libitum, och lite till. Diplomaterna åter begagna hvarken kognak, likör eller punsch, och märkligt är, utan alla dessa stimulentia hålla de sig talfriska, pigga och glada. Blifva de törstiga, och det händer nästan alltid, så dricka de isvatten, hvilket de försöta med det socker som icke användts till kaffet. Man finner således hos dem ett drag af sparsamhet, eller måttlighet, som vi borde tillegna oss. Men hvilken Stockholmare, som icke lider af magsyra, och knappast ändå, kan väl försaka punschen, som måtte ega den utmärkta egenskapen att kyla då termometern visar på — 25 och värma då termometern visar på — 20.