Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 1

kunde tala infödingarnes språk, likasom en tolk, var förtrogen med alla dialokterna och kunde spela på deras fördömda instrumenter — ja, hon kundo min själ få ott slags musik ur dem, hur otroligt det än låter. Jag är ej så säker på att hon ej gick med sådana der stora otyg i öronen som de infödde bära, och jag vet att hon hade ett litet hål i näsan, i hvilket hon bar en ring tills hon sjelf tog bort den. Nå, öfverste Billing kom slutligon i klammeri med folket i Oude. Han afbrände ett fort med en talookdar eller, som vi här säga, godsogare i för att få honom till att betala sina afgifter, och det påstods att han ej höll sina räkenskaper i den allrabästa ordning. Han flyktade till Cawnpore med sin dotter som då var den lilla täckaste varelse man kan tänka sig. Sedan plågade han regeringen nära nog till döds med petitioner och memoranda och slog sig tillsammans med missnöjda uslingar i Lucknow; ja, han blef värre och värre och slutligen en ren skurk. Det gör mig ondt att jag måste säga det om din morfar, Terry. En afton då han körde hem, ville den gamle Jack Billing absolut med sin vagn öfver en brant nära floden och sparade derigenom en annan besväret att bryta halsen af honom. Mary var mycket mera bedröfvad öfver honom än han förtjenade. Som jag säger dig, hans dotter växte upp och blef vackrare och vackrare för hvarje dag. Alla damerna der på stället voro glada öfver att ha henne med sig, ända tills hon blef skönheten; då led hon smälek nog af de unga. De sade att hon var flyktig, lättsinnig, elak — och Gud vet allt hvad! Men det fanns