Göteborgsposten – 10 juli 1868, sida 1

Att generalmajoren af Kleens till K. M:t ingifna afskedsansökan bifallits, att hr af Kleen befordrats till generallöjtnant i armåen, och enligt antagen coutume, då högre funktionärer atgå sedan de länge varit anställda i statens tjenst, blifvit aftackad — allt det der har ni redan inhemtat af Posttidningen. Från och och med den dag hr af Kleen intog en mera framstående ställning, och det går långt tillbaka i tiden, har han varit särdeles illa anskrifven hos representationen och inom en stor del af tidningspressen. Jag kan också icke erinra mig någon, som mindre än hr af Kleen bemödat sig om att blifva populär, men erkännas bör äfven att han med en förvånande ståndaktighet burit sin impopularitet. Det lider intet tvifvel, att hr af Kleen varit fast ötvertygad derom att hvad han gjort har varit rätt — möjligen har han tröstat sig med Geijers sats: det är en stor skilnad emellan att ha rätt och att få rätt. Besynnerligt vore det i alla fall om en man med så stora teoretiska studier och med en så förvånande energi alltid skulle haft orätt. Hans efterträdare i chefsbefattningen för fortifikationen, frih. Leijonhufvud, har gjort en exempellöst hastig lycka i befordringsväg. Det var ett stort hopp han gjorde öfver en öfverste, en öfverstelöjtnant, tre majorer och två kaptener, alla vid den kår, hvars chet han blef. Den sannolika följden deraf torde väl blifva först och främst åtskilliga afskedsansökningar och derefter lika många avancementer inom kåren, der befordringarae hittills gått mycket långsamt. Frih. Leijonhufvuds befordran från tredje kapten till chef för fortifikationen är dock för honom en ganska dyrköpt lycka, så till vida, att det belopp, som han nu på en gång får erlägga till armåöens pensionskassa, uppgår till mer än 6,000 rdr. Generalmajoren Leijonhufvud mottager emellertid chefsbefattningen under särdeles gynnsamma förhållanden. En särskild komit har åtagit sig att uppgöra grunderna för befästningsväsendet; för allt hvad som hittills inom fortifikationen verkställts och som icke anses bra, får naturligtvis den afgående chefen uppbära skulden — ingen, och minst representationen, skall i detta fall göra honom företrädesrätten stridig eller öfvertaga någon del af ansvaret — och för allt, som inom detta fack göres, får väl den nye chefen i början skörda förtjensten, till dess, längre fram, det åtgjorda äfven befinnes föråldradt — och inom vårt försvarsväsende går det ganska fort — då representationen skall vara den förste att klaga öfver detsom blifvit verkstäldt och skjuta skulden på fortifikationschefen, som beklagligen icke haft det absolut behöfliga förutseendet. En annan regeringsåtgärd af ganska stort intresse, som nyligen blifvit vidtagen, men som alls icke ådragit sig någon uppmärksam: het, är antagandet, tillsvidare och på försök, af en särskild person för att i finansdepartementet biträda vid handläggningen af de göromål, som tillhöra den af nämnde departement utöfvade uppsigten och kontrollen öfver de Enskilda bankerna och Kreditanstalterna. Denna befattning har på finansministerns förslag blifvit lemnad till notarien hos bankofullmäktige, hr Carlqvist, som vid flera riksdagar varit anställd i bankoutskottets kansli och för några år sedan kallades till verkställande direktör vid en af Skånes bankinrättningar, hvilken befattning han dock snart lemnade, emedan han icke gillade sättet för denna banks lånerörelse. Bland annat blir det hr Carlqvists åliggande att, när så af finansministern anbefalles, företaga sådana undersökningar af enskilda bankers ställning, som i lagen för dylika banker omförmäles, och att derom till finansministern afgifva berättelse. En dylik undersökning har hittills, så vidt jag kan erinra mig, icke mer än vid ett tillfälle ifrågakommit, noml. i Örebrobanken i anledning af den Widestrandska katastrofen, då undersökningen verkställdes af expeditionschefen i sinansdepartementet Lovån. Men det är klart att emedan denne tjensteman är fullt upptagen af de många öfriga göromålen inom departementet, så är det nödvändigt att hans