Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 1

— Hvad var det för en tafla din farfar talte om? frågade Mary Butler; det lät alldeles som om du skulle komma hem endast och allenast för det taflan var kommen. — Det är min mors porträtt; det blef skadadt, då det skickades till Dublin för att få en ny ram och jag håller mycket af det. — Men du har ju aldrig sett din mor, Terry, tror jag, och huru kan du då hålla så mycket af hennes porträtt? — Ja, det gör jag likväl. Jag tycker så mycket om att se på henne; ack! hon är så vacker! Min stackars mor drunknade, vet du, när jag var helt liten, oeh min far, som var vid armben i Indien, dog en kort tid förut. — Ja, de talade om det en dag nere i matsalen, då jag kom ned till deserten, sade Mary eftertänksamt. Ja, nu kommer jag alldeles ihåg det: major Turnbull berömde din far och omtalade hvilken utmärkt man han var. Din mor, sade han, var det vackraste fruntimmer i hela verlden, men ... Här tystnade hon och slog ner ögonen. — Men hvad? Oh, Mary! jag ber dig. tala om hvad det var du ville säga? Bästa Mary, säg det! Du kan ej säga att du ej vet det, ty då skulle du ju säga en osanning. — Ja, men Terry, jag har helt visst ingen rättighet att omtala något som ej var beräknadt att jag skulle höra. Det kunde äfven såra dig, och major Turnbull hade måhända orätt. — Om du ej säger mig det så försäkrar jag dig att