Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 1

— m till mubblingshammare håller ett förskräckligt oväsen. Just som vi inträda, tages en Åsmälta ur härden och transporteras tll städet. Helt säkert har ni liksom vi, ganska ofta i dagligt tal begagnat uttrycket ven hel smälta utan att tänka på att detta uttryck helt enkelt härleder sig från den mjuka, glödgade klump af smidigt jern, som till slut bildar sig vid färskning och som sönderhugges under stångjernshammaren i flera (vanligen 3) särskilta stycken, af hvilka hvardera utsmides till en jernstång!. Vi betrakta med intresse det för oss fullkomligt nya skådespelet och beundra den lätthet hvarmed den reslige Vulkanisonen handterar de glödande jernklumparne under hammaren, ungefär lika ogeneradt som andra menniskor ta för sig några bitar socker med en sockertång. Det är skumt derinne i smedjan, elden Yrån. härdarne förmår icke lysa upp alla vinklar och vrår i den stora byggnaden, der svarta gestalter tassa omkring i halfdunklet som spökena i Hoffmans berättelser, men då solen faller in genom den öppna dörren och bryter sig mot det glödande jernet, uppstår en af dessa underbara ljuseffekter af hvilka de gamla mästarne understundom i sina veldstycken vetat begagna sig. Vi återvända nu till vår flytande verld i slussarne, efter att dock först ha nyfiket betraktat ännu ett hittills osedt föremål, nemligen en masugn, som dock tyvärr är helt kall för den uppmärksamhet ban väcker; vi skulle hellre sett att han visat sig glödande, eller med andra ord, att han i sitt väldiga inre hållit på att smälta en dugtig portion tackor med brinnande jernsås. Vi äro nu inne i Stora Lee, eller rättare den vik deraf, som kallas Foxen och är c:a 15(, mil lång. Klockan är omkr. 4,2 på e. m. då vi styra in på denna sjö, vid hvilken yttersta punkten för Laxens sträfvande framåt, Strand, ligger. Samtliga passagerarne ha, himlen vete hvarifrån, fått den föreställningen, att denna sjö är de förut passerade underlägsen i naturskönhet och betrakta derföre till en början med skäligen likgiltiga blickar dess vilda skogiga stränder, hvilka synas aldrig ha blifvit trampade af menniskofot. Men just som vi som bäst sitta och lyssna till något som vi aldrig trott oss få höra på en sjö långt upp i Dalsland, neml. Inez stora aria ur Afrikanskan, med konstnärlig färdighet sjungen af en dam bland ressällskapet, komma vi att kasta en blick på landskapet framför oss, och ett förtjust: Ack, så gudomligt! banar sig väg öfver våra läppar. Den vy som nemligen nu så småningom träder sram i bakgrunden är så vacker att den ondast kan jemföras med dem vid Håfverud eller från Laxsjöns stränder. På en i sjön framskjutande udde ligger till venster en vacker kyrka — Foglaviks kyrka — liksom simmande på vågen. Till höger öppnar sig ett skogomkransadt sund och midt inne i detta ligger en den täckaste nolme, Upprandsholmen, på ömse sidor om denna stiger den ena tjusande udden fram efter den andra och i lointainen, afslutande den herrliga taflan resa sig i det blånande sjerran skyhöga sjell. Det är en del af Hånsfjellet i Norge. Fåfängt skulle vara att söka skildra den tjusande färgprakten i denna tafla. Den störste mästares pensel skulle knappast förmå att framtrolla den på duken, ty hvilken palett eger väl färger som i klarhet kunna täfla med Mästarens öfver alla jordiska mästare! Förtjusningen bland passagerarne känner också knappast några gränser. Med klappande hjertan och fjerrglasbeväpnade ögon sluka de så att säga denna så oväntade uppenba relse af det sköna på jorden. Se dit — nej, dit — o, så herrligt— är detta den sjön, som skulle vara så ful? — Så der låter det från alla sidor, och då man omöjligen kan slita sig lös från det hänryckande skådespelet, måste den snälla restauratrisen nolens volens låta servera middag på däck. En skälmsk bris kommer dock innehållet i sopptallrikarne, att mera tjena till invärtes än utvärtes bruk, hvadan man, ehuru motvilligt, stR — AAA— — lle, att Terry och jag — Hvad var det: