Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 1

— i i d j d I t liga. till förekommande af alla eventualiteter måste beqväma sig till att krypa in i matsalongen. Fartyget har nu passerat den gentemot Foglaviks kyrka belägna Sundsby brygga, der ett nygift par — en förmögen hemmansegare, enkling med 6 barn, som ännu en gång fastnat i Hymens garn, och hans maka — med tillsammans minst ett sekel på nacken ökar passagerarnes antal. De se båda så innerligt hyggliga ut dessa båda nygifta af en ovanligare sort. Hustrun låter strumpstickorna flitigt gå hela dagen och mannen sitter bredvid, läsande Brauns Knut, hvilken en af passagerarne qvarglömt på däcket, och den han studerar med ett orubbligt allvar, ehuru på samma sätt som en viss behornad notabilitet påstås läsa bibeln, d. v. s. baklänges. Nu äro vi framme vid sjöns nordligaste ända, hvarest Töcksforss bruksegendom är belägen. Här går man i land och beundrar en stund den hänförande utsigten från en bergssluttning öfver sjön och dess mångfaldiga små trädbevuxa öar, hvilka kommit oss att en stund bortåt tro oss färdas på någon af Mälarens vackraste farleder. Bruket, som eges af brukspatron A. E. Lagrelius, utmärker sig för ett vackert läge och synnerligen väl hållna bruksbyggnader. Men Laxen musicerar till affärd, vi lemna det vackra Töckstorss, och efter en passage af obeskriflig skönhet mellan af aftonsolens strålar förgyllda holmar och landtuddar, ånga vi af vesterut ned till Strand, Laxens slutstation. Ungefär midtemellan Foglaviks kyrka och Strand, mellan en liten smal ö, å hvars östra spets gränsmärket mellan Sverige och Norge är utsatt, samt Salholmen, hvarest gränserna mellan Dalsland, Wermland och Norge sammanträffa, styrdes med fartyget en liten stund inom gränslinien, på det att man skulle kunna säga sig ha varit i Norge. Klockan var omkring 39 på aftonen, då Nössemarks kyrka, invid hvilken Strand är beläget, visade sig i en underskön vik. Fartyget lägger till, och liksom öfverallt vid alla stationer på linien skockar sig traktens befolkning i undrande och beundrande skaror nere å landstigningsbryggan. Från Strand leder en chausse till det något öfver 2 12 mil derifrån belägna Fredrikshald i Norge. Härifrån ämna tvenne af passagerarne, hr C. F. Wcero med fru, fortsätta resan landvägen till Fredrikshald. Det dröjer icke länge förrän en vagn, förspänd med ett par raska springare, tramrullar på chaussåen och nu slår afskedets timma. De hjertliga och varma afskedsord, som vexlas i den stilla sommarattonen, vittna bäst om hvilka uppriktiga känslor af saknad som dessa högt värderade reskamrater qvarlemna hos oss alla. Men sådan är lifvets gång: när det är som angenämast, måsts man vanligtvis skiljas. Vagnen rullar i väg, näsdukarne vifta till afsked och en viss förstämning är nära att lägra sig öfver sällskapet, då till all lycka en temligen komisk episod stöter till och muntrar upp sinnena. Alldeles vid början af chaussåen ha tvenne timmerforor kört tast med hvarandra. Den ena köres af en svensk påg? den andre af en norsk Ågut, och det är vid ett brådstörtadt försök att köra på kapp som olyckan : inträffat. Den svenske pojken står helt lugnt och ser på, men den norske gråter så bitterRundtomkring ha grupper af passagerare och bondfolk samlat sig, kraftiga försök göras att slita förbindelsen mellan de båda tordonen, men allt förgäfves. Bakhjulen på båda ha så bastant trasslat in sig med hvarandra att det ser ut som om nan skulle få helt och hållet lassa af båda fororna för att få åkdonen loss. Vår humoristiske major, som en lång stund betraktat den komiskt tragiska situationen, utbrister då plötsligt helt flegmatiskt: ,Ja gossar, det blir ingen annan råd än att ni får — följas åt. Alla brista i skratt, guten småler och torkar bort tärarne, man gör samfäldt en sista stor ansträngning och si, den krönes med framgång. Fororna ge sig af, men majoren ger sig den och i våld på, satt det icke dröjer länge, förrän de köra fast igen. för an ftafla din .. pr D P