Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 1

jag frågar major Turnbull hvad det var han yttrade om min mor och det genast, utbrast jag häftigt. — Ja, det kan jag ej förhindra, Terry; men då måste du också säga allt rörande detta vårt samtal. Jag hade kanhända orätt i början, men jag tystnade så snart jag märkte det, och det för din skull. Nu säger jag ej heller ett enda ord mera. Hade hon en gång sagt det, så visste jag att hon höll ord. Jag kastade min bok ifrån mig och med hjertat färdigt att brista sprang jag utför trappan ned till biljardrummet, hvarifrån jag kunde höra slamret af bollarne och rösterna från sir Richards gäster, som tillfölje af regnet höllo sig inne. Under ett ögonblick stannade jag villrådig framför dörren, i det nästa stod jag i rummet, förvånad öfver min egen djerfhet, och yttrade: — Förlåt, hr Turnbull, men jag skulle gerna vilja tala med er ett ögonblick. Majoren var en lång mager man, med ett ansigte som nästan hade samma färg som en citron; åtminstone var den del af ansigtet man kunde se citronfärgad, men man såg ej mycket. De täta, krusiga polisongerna började som två murar ofvanför öronen, hvarest de tycktes visa en stark böjelse att förena sig med de buskiga ögonbrynen, lupo derefter ned genom två oaser af fårude kinder förbi an stor och mager näsa och växte på vägen genom en tillökning af två stora hängande mustascher, till dess de bildade ett omåttligt hakskägg, svart som hans kortklippta hår. Hans blick var genomborrande mörk och snabb; det var något i hans väsen som gjorde att man kände att det