Göteborgsposten – 9 juli 1868, sida 1

höga däcket har ända sedan vi lemnat Wenersborg, snart sagdt dag och natt, varit synlig en äldre man med bred guldrand omkring mössan, oupphörligt rådfrågande en karta öfver Dalsland, å hvilken den nya kanalleden utmärkts med särskild färgläggning. Derjemte gör han vidlyftiga annotationer på några pappersark, hvilka under resans lopp nästan vuxit till storleken af ett litet häfte. Detta hindrar honom dock alldeles icke från att då och då friska upp sällskapets konversation med några småtrefliga historietter, berättade med en godmodig humor, som aldrig förfelar att väcka åhörarens munterhet. Det är en hygglig sons lika hygglige herr fader, Laxens befälhafvares pappa, som, då hans son har fullt upp att göra med fartygets manövrering, för hans räkning antecknar en mängd smådetaljer, hvilket allt utan tvifvel för framtiden skall ha sin stora nytta med sig. Han är allas favorit och vill man ha någon upplysning, lemnas den genast af, som damerna säga, den snälle majoron. Men hvar är då hela det öfriga ressällskapet? Åh jo, var god endast och kika in i herrarnes salong — att göra det i damernas kommer naturligtvis icke i fråga — och ni skall finna dem (herrarne, icke damerna!) i de mest underbara ställningar, hvilka till och med medlemmarne af draktruppen hrr Tihon-mats-ker och Ha-ro-san skulle kunna afundas dem, njuta af en liten förmiddagslur. Der ligger i ett hörn en herre på ryggen med händerna i byxfickorna och utspritade ben, alldeles som en fläkt groda, och de regelbundna signaler som höras från hans tuba nasalis annonsera att han sofver oskuldens söta sömn. Bredvid honom sitter en annan med hufvudet betänksamt lutadt mot handen. Begrundar han måhända lifvets såfänglighet eller gör han kanske en probabilitetskalkyl öfver de sista regnskurarnes inverkan på rågpriserna? Nej bevars, han bara sofver och det göra de värda herrarne allesammans, han som ligger der med en näsduk öfver ansigtet, föga anande att flugorna göra sitt värsta midtölver hans näsa, hksom han der, som med pince-neven för de slutna ögonen (gissa hvem det är!) sitter och nickar öfver George Silvermans förklaring, i 9 kapitel. Men nu kommer majoren i dörren och utbasunar att vi äro framme vid Lennartsfors, och upp rusa vi, halfsofvande gnolande: O Wermeland, du sköna, du herrliga rand !