Göteborgsposten – 8 juli 1868, sida 1

Ett stenkast derifrån befinner sig on stor si berget utsprängd grotta, som väl torde kunIna herbergera ett halft hundrade personer. vid en af de stora folkfester, som fordom gåfI vos på godset och hvilka bevistades af tussentals deltagare, var denna grotta förvandlad I till sjöråns palats — folktron befolkar trakten ymnigt med sjörån, tomtar och troll —, men då åskådarne blefvo alltför närgångna, utstötte hon ett skri, kastade sig med ett hopp i den straxt nedanför belägna sjön och försvann. Man vill dock veta att skön jungfrun — en rask trädgårdspojke på stället — haft torra kläder emot sig på den motsatta stranden. Härifrån går färden till en kiosk, från hvars spets ett godt stycke öfver trädtopparne man ser hela den omgifvande trakten liksom i en rundmålning. Genom den lummiga parkens slingrande, skuggrika gångar återvända vi nu till Baldersnäs, som åt detta hållet visar sin smakfulla, öfverst af en bronzstaty (Mars med oliven) krönta, med den förut omtalade af pelare uppburna verandan prydda facad. Vi återfinna våra reskamrater stärkta och åter lifvade. Nu företages en promenad i vagnar till aflägsnare romantiska punkter, bland hvilka må nämnas: ett öppet grekiskt tempel högt på en Kulle med utsigt öfver Baldersnäs på annat sätt, och högst egendomlig och intressant, ofantlig grotta bruten i ett kalkstensberg. Funnes icke den omgifvande nordiska naturen skulle man nästan kunna tro sig nedstiga i en fornegyptisk konungagraf. Derefter göres ett besök i ett lusthus, ända till illusion föreställande en kolmila, och derefter anträdes återvägen. Vid början af Baldersnäs park se vi nu följande i en slät bergvägg inhuggna sentens, som annorstädes måhända skulle kunna anses en smula förmäten, men hvilken, som vi och så många före oss funnit, just här eger sitt fulla berättigande: Hospes! Peninsula hac, guum amana tibi ridet, curas omitte ! (Gästvän! När denna ljufliga halfö ler emot dig, låt alla omsorger fara!) Vid återkomsten från denna angenäma utfart, hvarunder vi jemväl erfarit att om Dalsland ännu i dag häfdar sitt rykte för ystra springare, det äfven finnes: kraftiga armar att tygla dem, göra vi en tur till de afsides från hufvudbyggnaden liggande präktiga ch propra mejeri-, stalloch ladugårdsbyggnaderna. I den förstnämnda invigas vi i hemligheten af major Gussanders sjelfskummande mjölkbunkar, beundra i ostkamrarne aptitliga Cheddar-ostar och patriotismen i sin fulländning i det den ena af dessa (kamrarue förstås, icke ostarne!) har blå väggar och gula inventarier, den andra vice versa. Kreaturen ha vi redan beundrat i idet fria och finna nu att om de äta bra så bo de icke sämre. Sedan aflägga vi ett besök i hönshuset, ett litet palats för sig om Gud vet huru många rum och kök. Här finnas äkta Dorkinsoch Cochinchinahöns, och att döma af kacklet torde sällskapet vara samladt till en liten konversations-cirkel, alldeles på samma sätt som menniskorna och ungefär lika roligt tyckas de ha. Ötverallt hvart vi se, samma prydlighet, samma ordning! Inga ruskiga bakgårdar, undangömda skymundan för smuts och osnygghet. Allt, i harmoni med den sköna naturen, fint, propert och putsadt. Icke ett staket eller en grind. Hvem skulle väl vilja ofreda eller ohägna här, hvem vilja uppträda som tempelskändare i naturens egen kyrka? Sedan vi sålunda orienterat oss på alla håll och kanter, förena vi oss med det öfriga sällskapet. Himlen har emellertid mulnat och då soupern serveras börja stora regndroppar falla och inom kort ösregnar det. Allmän glädje! Bekymren för regnigt väder under återstoden af lustfärden få vika för de stora allmänna intressena: landet behöfver regn, må himlens källor öppna sig! Helt stolta öfver patriotismens seger öfver egoismen bjuda sällskapets medlemmar godnatt åt husets vördnadsvärda värdinna och hvarandra. Tvenne af våra reskamrater från Göteborg bjuda oss till och med farväl, enär de redan påföljande