Göteborgsposten – 8 juli 1868, sida 1

stundom voro förorsakade af en torka, som endast kunde botas med tillhjelp af whisky. Min farfar betraktade mig, och jag rycktes ur mina drömmerier genom att höra honom säga: — Hvad tänker du på, Terry? du ser så nedslagen ut idag. Jag fruktar du icke mera gör dig något besvär med din grammatika. Om du ej är frisk, så säg mig det, och du är fri idag. — Jag tänkte på min stackars mor. Mohun sade mig, att jag skulle fråga dig, och att du skulle berätta mig, hur jag förlorade henne. — Har du icke hört mångfaldiga gånger, att din mor drunknade? — Jo, det har jag, farfar. — Ja, men hvarför frågar da mig då? — Emedan jag gerna ville veta mer, och Mohun sade att du kunde säga mig det. — Du har hört Mohun berätta allt om skeppet, Terry, och du behöfver ej veta mera — åtminstone icke för ögonblicket, mitt barn. — Åun, det är således någonting som jag engång med tiden får veta; är det icke, farfar? Hvarför kan jag ej genast få veta det? Jag håller så mycket af min mor, att jag stundom ligger vaken om natteu och tänker på henne. Jag älskar hennes bild och jag är så innerligt bedröfvad öfver att Gud lät henne drunkna. Och, farfar berätta mig allt hvad du vet. — Mitt kära barn, sade min farfar med ett uttryck som jag sällan hade sett i hans ansigte. Du måste nöja