Göteborgsposten – 7 juli 1868, sida 1

mången gång lullat mig till sömns med sånger, hvilka ännu likasom klinga i mitt minne, som hade känt glädje när jag var glad och tröstat mig i min barnsliga sorg, lemnade Lough-na-Carra för alltid, lika litet saknad, som om han varit en främmande, hvilken händelsevis passerat stället. Då Mohun reste — det var en minnesvärd dag — var jag snarare glad än ledsen, och mitt samvete förebrådde mig min likgiltighet. Den lille mannen hade samlat alla sina egodelar, två stora påsar fulla, och sina kokkärl, så blanka som silfver, i gången bak i hufvudbyggnaden; Jocko, som med sorgfällighet var iklädd en skarlakansröd tröja, och som hade ett stort stycke flanell svept om bröstet, satt emellan sakerna, gnagande på ett äpple och hostande precist som en kristen, medan han med ögonen följde hvarje rörelse af sin herre. Postvagnen höll utanför dörren för att föra dem till deligensen och tjenstfolket stod i grupper för att se dem resa. Mohun kom ned från min farfar, som måste hålla sig på sitt rum till följe af en förkylning, och det bälte han bar om lifvet tycktes vara tyngre än vanligt. Han sade på sitt eget sätt farväl till alla tjenarne, och till allas förvåning gaf han åt hvar och en som minne en liten present, hvilket icke förfelade att göra ett visst intryck. — Nå, vid Gud, hr Mohun är icke så elak som man skulle trott, utkrast kökspigan, Biddy Flynn. — Det kan minsann hända, att han toge dig med till Indien, om du bad honom derom; han kokar ju sjelf sin mat, så du finge ej mycket att göra, Biddy, grinade Honour.