Göteborgsposten – 7 juli 1868, sida 1

— a — — högst upp på berget och ha en fri blick öfver hela landskapet, hvarest till höger den romantiska sjön Åklången utbreder sina täcka, skuggrika stränder. Vi tro oss icke gå för långt, då vi påstå att utsigten från Håfveruds tempel, om den icke öfvergår, väl kan jemföras med den från Trollhättans. Man får ej ofta här i verlden se en sådan tafla af på samma gång vild romantik och idylliskt lugn. Under alla dessa irrfärder här och der i backarne har emellertid tiden långt framskridit och klockan är 29 på dagen, när vi ånga in i den lilla täcka Åklången, en helt smal men mycket djup insjö (största djupet 102 fot), hvars af blandad löfoch barrskog omkransade, leende stränder förbereda oss på de utomordentligt vackra landskapstaflor, hvilka det ännu återstår oss att boundra. Hunna ett stycke fram på densamma göras vi uppmärksamma på en rätt egen omständighet. Då vi vända oss om för att betrakta den väg som passerats är det oss nemligen platt omöjligt, äfven med tillhjelp af en god kikare, att urskilja utloppet vid Håfverud, så smalt och omärkligt är detta. Åklången, som är endast 2 mil lång, liknar för öfrigt mera en flod än en insjö. Den befares på en längd af c:a !, mil, hvarefter man genom en kanal och en sluss vid Buterud — hvarest den förut omnämnde baron S:t Cyr en gång förut gjort ett misslyckadt försök att grätva en kanal, hvarat ännu spår synas — kommer upp i en annan liten, 34 mil lång sjö, Råvarpen. Kanalen har åstadkommits dels genom utfyllning af en lång jetse (dameller strandvall) mot dervarande ström, dels genom gräfning och sprängning samt är tillsammans med slussen 1,800 fot lång. Vid Buterud har man till höger en liten oändligt täck och poetisk vy, en skogssorss som brusar fram under skuggiga löfhvalf så täta, att middagssolen endast med möda får tillfälle att kasta sitt guld öfver dess skummande silfver. Råvarpen företer ungefär samma behagliga anblick som Åklången. Det är samma omvexlande vegetation, samma tvärbranta skogiga stränder, hvarest endast undantagsvis menniskoboningar framskymst2, samma egendomliga färgton i landskapet, samma skiftningar från ljusaste grönt till mörkaste blått. Konversationen på däck förstummas nästan helt och hållet under dennassromantiska passage, och resenärerna försjunka i poetiska drömmerier, ur hvilka de först väckas vid den något prosaiska, men för en och annan alldeles icke ovälkomna, magiska formeln: ÅFrukosten är serverad! Man må vara huru poetiskt stämd som helst, så kan man dock omöjligt lefva af solsken, gröna skogar och vackert väder, och efter morgonens alpvandringar smakar lilla frukostrispen overmaade behageligt. Som sig bör undanstökas den dock så fort som möjligt, lifvets prosa under däck får icke inkräkta alltför mycket på naturens poesi der uppe. Snart befinna vi oss på däck igen, uppsändande små blå rökmoln från en veritabel Carbajal, hvarmed en vänlig reskamrat trakterat oss. Att efter en god, måttligt njuten frukost, vårdslöst tillbakalutad i en af hr D. W. Flobecks beqväma soffor, på en gång kunna jouera af en angenäm konversation och en ypperlig cigarr, under det man sakta glider fram öfver den lugna vågen, som återspeglar stränder så tjusande, att de väl kunnat tillhöra våra stamföräldrars förlorade Eden, är icke detta en retande profbit på jordiskt välbefinnande? Ack, äfven jag har i Arkadien varit! Farten öfver Kåvarpen är slutad, vi närma oss det genomskurna näset vid Katrineholm med en kanal och en sluss af tillsammans 700 fots längd. Från landsvägen till höger nalkas tvenne åkdon i skarpt traf. Vagnarne och ångbåten hinna fram precis på samma gång och från de olika fortskaffningsanstalterna, landsvägens och kanalens, utbytas hjertliga välkomsthelsningar. Det är Baldersnäs åldriga men ännu ungdomliga patronessa, enkefru Elisabeth Wern, f. Melin som omgifven af äldre och yngre, qvinliga och manliga