Göteborgsposten – 7 juli 1868, sida 1

— Jo, det var mig just en sannfärdig historia! han är icke mer från Madras än jag. Det är någon oförskämd kanalje från Delphi eller Agra, ofter allt hvad jag kan finna. Och hvad f-n ... Jag hörde icke mer, emedan dörren blef stängd; men då jag sade till Mohun: Majoren säger att du icke är från Madras utan en kanalje från Delphi eller Agra, såg Mohun orolig ut och mumlade: Lille käre Derry! Major Sahib tror att vi allesamman tala osanning. Han vet bättre än jag, hvar Mohun är ifrån. Hå! hå! Af skäl som jag cj riktigt kunde utreda för mig gjorde denna lilla episod ett visst intryck på mig, och jag kände att Mohun icke talade sant. De historier, som tjenstfolket berättade om Mohun, ingåfvo mig nästan lika så stor fruktan för honom som den jag redan hyste för Jocko. Denna vidunderliga varelse hade icke varit frisk på senare tiden. Mohun ställde sitt rum till öppen disposition, och Jocko, som var mycket ömtålig för köld, låg i hela timmar under mattorna, så att nätt och jemt endast hufvudet stack fram jemte en lång hårig arm, som hängde ned på golfvet, hvarifrån den sjuke förde de läckerheter, som Mohun hade framsatt åt honom, till sina feberheta läppar. Tjenstfolket förklarade att Mohun och apan förde långa samtal på en slags fransyska och en våghals till kökspojke försäkrade, att han en natt hade sett Mohun och Jocko sitta tillsammans vid bordet och dricka whiskypunsch och röka tobak, precist som två kristna. Och så hände det sig att den stackars karlen, som engång hade vårdat och skött mig, om hvars hals jag så ofta slingrat mina armar och som så