Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 1

OO OVAT II URI 1800. nar nemligen genom anbragta stängsel afbrutit den ria cirkulationen — innehåller några sköldpaddor, varibland ett par väldiga af 2 b 23 fots diameter uwinstone. Dessa hålla sig mestadels under vattnet och sticka blott undantagsvis upp hufvudet och låta höra ett egendomligt snörflande läte. Men vi taga för en stund afsked af den yttre verlden, träda öfver den lilla spången framför ingången till grottan och befinna oss i en aflång, temligen bög sal, der, direkt utifrån solljuset som vi komma, ett ganska starkt dunkel råder. Den vidsträckta byggningen har nemligen inga fönster. Der äro visserligen några och fyrtio glasrutor, i parentes sagdt af bortåt en half tums tjocklek, men den dager som genom dem insläppes, och det är den enda som bestås, är ganska sparsam. Dessa glasrutor äro nemligen sidoväggar till lika många små sjöar, omgifna på de öfriga sidorna af klippiga och branta stränder, samt öppna upptill för att nedsläppa ljus och luft till de olika innevånarne der nere på djupet, som också äro i behof af dessa lifsingredienser. Genom detta arrangement framstå vattensamlingarna med sina djur, växter och koraller särdeles tydligt och åskådligt. Här uppträda i främsta rummet alla den dagliga torghandelns olika species, såsom flundror i en oändlig mängd af alla storlekar och varieteter, rockor, buttor, skollor, skrabbor och hvad allt för underliga namn de bära, än simmande omkring i alla direktioner, än liggande orörliga på bottnen, hvarftals ofvanpå hvarandra och betäckta med sand och grus, än åter likasom fastklistrade mot glasväggen. Hummer, krabbor, hafsspindlar, räkor, ostron och musslor, kafsålar och hafsnålar, makrill o. 3, v. . Alla dessa äro för de besökande mer och mindre gamla bekanta, eburu en del hittills endast gjort deras bekantskap vid matbordet, der de presenterat sig under den ädla kokkonstens förledande auspicier, men här finnas också en mängd andra mindre vanliga slag, af hvilka en del komma långväga ifrån. Ett djur som mycket betraktas är la pieuvre, en ätta-armad polyp, som endast tyckes bestå af en s:or säck, hvarur framsticker ändan af ett struprör, som öppnas och tilslutes för hvarje andetag, ett par stora utstående ögon och åtta långa slingriga armar insnärjda om hvarandra som ett nystan, men som med pilsnabb hastighet utsträckas för att gripa efter rof. Ofta gräfver han ned sig i ett hörn under stora stenar, som han med en förvånande styrka vänder och vältrar på, alltid på lur och färdig att kasta sig öfver sitt offer, som en boaorm från sitt träd. Bernard VErmite, en slags kräfta, som fått detta namn derför att hon lefver ett eremitlif likasom snäckan i sitt hus, är likaledes publikens gunstling. Skapad framtill som en vanlig kräfta, är hon dock hvad bakdelen beträffar beröfvad det hårda skal, som skyddar den öfriga kroppen och uppsöker derför en tom snäcka, kryper in deruti och för denna sin improviserade boning med sig på alla sina vandringar. Allt ofter som hon växer till blir bostaden för trång och hon måste söka sig en större och rymligare. Påträffar hon ingen tom snäcka, så angriper hon en bebodd, dödar djuret och tar buset som krigsbyte. Finnas ej några snäckor till hands, är det någon kamrat som hon söker fräntaga sin egendom. Som de sörekomma i stor mängd kan man ofta få bevittna sådana strider om mitt och ditt, som ibland bli ganska hårdnackade och ej sluta förr än en af motståndarne bitit i gräset, hvilket ofta kan blifva den angripande sjölf. La söche, bläckfisken, liknar en stor blåsa, kantad med ett fladdrande omhänge, der han långsamt och beg undande simmar omkring eller ibland står orörlig på en och samma punkt. En egendomlig färgskiftning löper oupphörligt utefier hans rygg och huf vud, likasom elden glimmar i ett glödkol. Han andas genom ett liknande struprör som polypen och säges kunna i händelso uf fara utspruta ett svart särgämne som förmörkar det omgifvande vattnet likasom bläck och ger djuret tillfälle att undkomma. Hufvudet, som delar sig i åtta tungor eller snablar, liknar, när dessa äro hopdragna, något elefantens. Mano vet hurusom på en klar och lugn vattenyta de omgifvande föremålen återspeglas och hus, tråd, båtar och folk synas upp och nedvända. Samma senomen återfinnes här der vattenytan skådas nedifrån. I luften ofvanför afspegla sig de olika klipporna med sina växter och sjelfva vattnet som sålunda tyckes stiga högre än det i sjelfva verket gör. När en fisk j j närmar sig ytan synes hans trogna spegelbild utföra precis samma evolutioner. När sålunda en fisk t. ex. får det infallet att hemta frisk luft och sticker nosen öfver vattnet kan man hålla tio mot ett att bland åskådarne finnes någon eller några som utropa: Tiens, ils sembrassent! de kyssas! En stor rocka hade sål lunda här om degen en lång stund utgjort ett äkta ; pars förtjusning, genom sitt ofta upprepade karesse! rande af sin spegelbild. Sedan de sålunda hållit på i och extasierat sig framför denna lilla samiljescen, som sor dem uppdagade en spritt ny sida af naturalhistosrien, att fiskarne kyssas som andra dödliga, ville jag visa mig tienstaktig och upplysa dem om sitt missi tag, men herrn som nu hade saken så fullkomligt klar för sig, disputerade emot på fullt allvar och höll på att gifva mig ovett till på köpet för min enfal att blott vilja se en individ der han så tydligt såg två. Med ledning af de omgifvande fasta föremåler lyckades han dock slutligen observera den raka li nea, som utgör sjelfva vattenytan och skiljer förema len i tvenne motsatta gropper och att således den an dra sensibla fisken sväfvade i luften, men så är de att taga folk ur sina illusioner. Paret aflägsnade sig högst missbelåtet att ej kunna få berätta huru di med egna ögon sett fiskar kyssas och smekas.