Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 1

ha förskaskat honom en framstående ställning på den politiska banan. Men han älskade sina böcker och landet, fann sitt högsta nöje i att göra godt och ville med egna ögon se resultatet af detta senare; hans lifs stora plan var att iordningsätta Lough-na-Carra för sin son, som inträdde i armåen vid en ålder af 16 år. En sorglig dag hejdade postbudet doktorns gig på vägen och gaf honom ett bref med ett stort svart sigill. Min onkel, som vände tillbaka hem, sade lugnt till sin gamla hushållerska. — Han finnes icke mer, min stackars son. Enkan och den lille komma hit till deras enda hem. Min stackars Jack! Att dö i en indisk småskog! Det är hårdt! — Ske Guds vilja! Jag har hört att han alldeles förändrade sig från den dagen, då underrättelsen kom; men jag kan icke tänka mig att han någonsin kan ha varit vänligare och mera älskvärd än han var, sådan som jag erinrar mig honom. I. Hemma. Några månader derefter körde en postvagn framför dörren till Desmond Arms i staden Kilmoyle, en händelse som åstadkom en icke ringa uppståndelse på detta föga blomstrande ställe. Icke af den anledning att postvagnen var någonting nytt, likaså litet som hästarne eller postiljonen, ty Gud och hvar man kände fru Dempseys