Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 1

— — aaaaaaAUAa —,h inderskrifva en Havretidnings blygsamma yttrande. ut det är Sden magnifikaste panorama som existerar i verlden, hvilket onekligen är alldeles för mycket agdt i få ord. Medaljer, mentions honorables, hedersdiplomer )ch Spointer utdelades med frikostig hand, ehuru ie flesta pristagarne voro från Havre och dess omsifningar samt Paris. Pointerna gåfvos för frukter och grönsaker, och som denna grupp kommer att byas om hvar fjortonde dag, allt efter som ärsväxten framskrider, är det antagligt att samma utställare olta iterkomma på listan, hvarföre det först är hopsummeringen af uppnådda points, som skall afgöra den slutliga prisfördelningen. Bland hedersdiplomerna tilldelades hr Lennier, arrangören af det härvarande Aqvariet, allmänt erkändt som perlan af expositionen, ett dylikt, eburu det ej just kan tyckas höra till ifrågavarande jurys område, men kanhända han fick komma med i räkningen för den mångskiftande samling vattenväxter han framställt, och som verkligen ger en och annan afdelnig af Aqvariet utseende af en praktfull trädgård. Hortikulturutställningen upptager dels vissa delar af parken, der bl. a. förekommer ett parti granar, tallar och cypresser, som, hvad det hela beträffar, kan komma en nordbo att drömma sig tillbaka hem till sina dunkla skogar, äfven om, sedd i detalj, många främmande och för oss okända arter förekomma; dels ett varmhus, der en jätte-aloe med tre å fyra alnars långa blad ådrager sig största appmärksambeten samt slutligen ett sidogalleri af ofvannämnde Cercle international, der 200 olika arter pelargonier och kanske lika många tornrosor täfla om hedersplatsen, ehuruval Sblommornas drottning dock ej gerna kan komma i fråga att detroniseras. Medan herrarne i öfra våningen sålunda tilldömde hr Lennier sitt hedersdiplom, höll han sjelf i väningen inunder, i den eleganta sestealen, ett talrikt besökt och med uppmärksamhet följdt föredrag om ein nya skapelse. Hvad sjelfva byggnaden beträffar, medgaf han att den kanske icke såg så särdeles lockande ut, och deri måste man gifva houom oändligen rätt. Det är icke heller som konstverk i och för sig den får betraktas, utan endast som en så mycket som möjligt trogen efterbildning, i förminskad skala likväl, af den beryktade Fingals grotta på ön Jaffa, en af Hebriderna. Om tillkomsten af denna grotta, påstod han, är man numera alldeles ense, att de prismatiska basaltkolonnerna äro kristalliseringar af lavaströmmen fråo någun i seklernas början utslocknad vulkan, hvaraf numera hvarje spår försvunnit, samt att sedan det brusande hafvet, som sköljer dess fot, urgiäft sjelfva grottan. Det är sålunda som ett kuriosum, ea nyck af naturen, den måste betraktas och kan i sådant fall med rätta göra anspråk på uppmärksamhet, ehuru man här med skäl kan tillämpa ett yttrande, som en besökande inne i Aqvariet fällde med anledning af den underliga formen hos någon fisk: Naturen är alltid beundransvärd, men den är icke alltid vacker. Jag begagnar tillfället att korrigera en föregående uppgift att kolonnerna skulle komma att framställas af prismatiska glas. De äro helt simpelt al murbruk och öfverstrukna med kokjära. På en murad stenfot, föreställande ett kalklager, reser sig en skog af irreguliera kantiga pelare, hvaröfver åter utbreder sig ett täcke af kalksten. Det hela ser tungt och dystert ut. En liten, mycket liten flod omgifver byggnaden. Framför densamma är placeradt ett stycke af en verklig basaltkolonn (jag böll på att säga asphalt, med hvilket det för öfrigt har lika mycket slävttycke till utseendet som till namnet). Ifrågavarande prof är enligt hvad den vidfogade etiketten angifver hemfördt af prins Napoleon på sin nordiska expedition för några år sedan och är verkligen af en så påfallande likbet med de kolonner som bilda byggnaden, att något tvifvel om dess identitet i det fallet ej kan ega rum. Det är dock ej så mycket sjelfva byggnaden, som i sin begrafningskostym ser ut som någon svartbränd ruin, som är egnad att ådraga sig mesta uppmärksamheten. Det är det omvexlande, rörliga lif, som, hitflyttadt ur hafvets djupa sköte, nu rör sig hårinom. Redan vid ingången samlar sig en tät massa at åskådare kriog trenne skälhundar, som i den omnämnda floden fått sitt improviserade hemvist. Som de tyckas vara särdeles förtjusta af att ligga och moja sig i solen, ba några sluttande stenafsatser blifvit för deras räkning inrättade, dit de i små, korta skutt, som det tyckes ej utan ansträngning, krafla sig upp. Der ligga de utsträckta med slutna ögon, men för hvarje litet buller, bvarje utrop af de omgifvande åskådarne, lyfta de upp hufvudet och tyckas vara mäkta nysikna att få veta hvad som är på färde. För öfrigt äro de redan temligen vana vid menniskor och närma sig till och med vid lockningar i förhoppning att erhålla något till liss. Sådant vankas dock icke, enär publiken är strängt förbjuden att kasta till dem något. De äro icke vanda vid bakelser och konfityrer, dessa djur, yttrade en gardien här om dagen, och man kan icke veta om de krevera på kuppen. Huru godmodiga de än se ut och trisvas rätt godt tillsammans, såg man dem i början stundom piska på hvarandra med sina klumpiga ben eller fenor, hvilket ni vill, men det var egentligen blott en som icke var afbållen inom familjen. De voro nem ligen ursprungligen fyra, men den fjerde kamraten har saligen afsomnat, som det påstås till följd af de öfrigas wisshandlingar. De qvarvarande tyckas nu bättre komma öfverens. En annan af den lilla floiens afdelningar — man ————ha förskaffat honom en framståend.