Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

eller dröja vid ett enskildt momang som har varat ett ögonblick, på samma sätt som vi kunna erinra oss en ruin, någon behaglig skogsdunge eller en enskild händelse under en resa, medan allt det öfriga har försvunuit ur vår hågkomst. Min tidigaste erinran är ett mildt ansigte, med stora ögon, som jag älskade då jag var omkring fem år. Jag kommer väl ihåg de grå ögonen, den låga, breda pannan, beskuggad af några svarta hårflätor, mot hvilka en hvit bindmössa bjerft afstack — ett ansigte som antingen var föremål för min glädje eller förskräckelse, men jag erinrar mig föga mer af Honour Flynn, min amma, än att hon var stark och flink, och att jag några år senare kämpade med förtviflan och förbittring för att befria mig från en qvinnas famntag, en qvinna med ett fräknigt ansigte som klappade mig och som utbrast, medan stora tårar rullade nedför hennes kinder: — Lille Terry, känner han mig inte? Det är ju Honour, hans egen gamla, kära amma, som han höll så mycket af? Ack! den kärleken var för länge sedan förbi. Fyra år hade fullkomligt utplånat min barndoms böjelse, och jag var nästan ond på mig sjelf, för det jag någonsin hade tillåtit en sådan: person att stå på förtrolig fot med mig. Jag minnes också en liten sjö, omgifven af träd, belägen midt i en stor äng, bakom hvilken jag kan se vårt hus, och mellan mig och sjön en liten ström, omgifven af krasse och full med löjor, hvilken porlade öfver en diminutiv sandbank ut i en liten flod, som lopp ut i sjön. Det är