Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

na affär berodde på förmågan att utfora transporter. Detta förhållande bevisas deraf att d. 12 sistl. Maj antalet af bagagedjur. som åtföljde engelska armåeen, uppgick till 30,000, eller fem på hvarje stridbar man; dessutom voro 10 eng. mil jernväg trafikerade, medan i en flotta af hundra fartyg väntade på ordres i Annesleybugten. En kort återblick skall sätta oss i stånd att förstå huruledes detta märkvärdiga maskineri användes. Trupperna sattes i land vid Annesleybugten och trån Zoulla till Magdala var det afstånd man hade att passera 379 eng. mil. Af detta afstånd gingo omkr. 12 mil på jemn mark, nemligen från kusten till foten af kullarne vid Koomaylee, och ytterligare 50 mil utgjordes at de farliga pass, hvilka ledde upp till Senas6, beläget i högländerna. Väl ankomna till Senaf hade trupperna 315 mil framför sig öfver berg, klyftor, klippor och bråddjup, knappast jemförbara med någon region i verlden. Det var mycket lyckligt för armeen att ingen fiende någonsin framträdde för att göra den vägen stridig eller afbryta dess kommunikationer, ty det skulle knappast varit möjligt för någon befälhafvare att på en sådan operationslinie motstå fientliga anfall. Men landets ödslighet, så till vida gynnsam som der ej funnos några fiender, hade äfven sin ogynnsamma sida. Om man icke såg någon fiende, så mötte man icke heller någon produkt a! något bevis på menskligt arbete. Ingenstädes under hela marschen funnos en marknad för lifsförnödenheter att tala om. Ehuru väl försedd med penningar och betrodd at folket, kunde denna armå hvarken köpa boskap, säd eller foder, utom i mycket små qvantiteter. Alla förråder måste således forslas upp från landstigningsplatsen och föras utefter dessa 379 mil i en ödemark. Kommissariatförråden, ammunition, kassa — allt hvad soldaterna behötde och allt hvad som ersordrades för ba gagedjuren sjelfva, fördes i långa trossforor öfver denna ödsliga mark. Och expeditionens behof syntes ändlösa. Vattnet måste tagas djupt ur jorden, ty intet fanns på ytan, och derföre anställdes en regulier trupp af brunnsgräfvare vid armeen. Men dessa brunnsgrätvare behöfde rör, pumpar, borr och alla andra nödvändighetsartiklar hörande till deras arbete. Der fanns äfven en kår af telegraftjenstemän och fotografer, och dessa funktionärers stolpar, trådar, kameror och dylika saker måste föras från hatvet upp till höglandet. Allt hvad slutligen en soldat icke kunde bära på ryggen, bars för honom på ett eller annat sätt öfver dessa 400 eng. mil. Antalet af djur som i medlet af sistl. månad användes för detta arbete uppgick till 45 elefanter, 7,417 kameler, 12,920 mulåsnor och ponies, 7,033 oxar och 827 åsnor. Men dessa siffror utvisa blott hälften af det arbete som utfördes; ty bagagedjuren buro blott hvad infödingarne icke kunde bära. Landtransport kåren understöddes af en infödingstransport, bestående af alla friska intödingar, qvinnor så väl som män, hvilka bodde utefter den väg som togs. En hvar abyssinier var färdig att förtjena sin dollar som bärare, och dessa bärare utgjorde en armå lika stor som den engolska. Sannolikt bör man till de 30,000 ba gagedjuren lägga 10,000 män och qvinnor, sysselsatta med samma arbete — d. v. s. bärande hvad som erfordrades för de 6,000 sol dater, som marscherade mot Magdala. Det är väl knappt nödigt att säga, det denna tross erfordrade lika mycken uppsigt, administration och inspektion som armeen sjelt. Mulåsnorna indelades för tjenstgöring i bataljoner, hvilka före, under och etter marschen inspekterades. De hade trenne egna lasaretter. Allvarsamt sjuka mulåsnor pensionerades på ett eget sätt de sändes som presenter till närboende cheter. Sjukligheten synes ha varit betydlig, ty omkr. 25 procent af hela styrkan befunno sig på sjuklistan. Elesanterna mådde bättre, kanhända emedan de på grund at sitt värde erhöllo bättre vård. Hvartenda af dessa tåliga och intelligenta djur hann till Magdala, somliga med en last af sexton centner. Detta synes emellertid ha varit gränsen för deras