Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

Doktor Brady. Af V. H. Russell. FÖRSTA DELEN. IL Jag sjelf. Man talar om årens dimma. — Är det icke snarare ett tjockt, mörkt moln, genom hvilket man förgäfves söker att klart urskilja alla konturerna af det, man har lemnat bakom sig, och genom hvilket man söker att noggrannt följa den stigs slingringar, som man en gång beträdt, och på hvilken man aldrig återvänder? När jag skådar tillbaka, så förefaller det åtminstone mig, som om jag endast såge en tät slöja, genom hvars maskor jag blott kan uppfånga en och annan skymt af det förflutna. Jag är ännu i den ålder, som något till åren komna personer kalla sin bästa; men fåfängt försöker jag att återkalla i mitt minne allt det, som engång uppfyllde hela min lilla verld. Barndomsminnena äro som det intryck man behåller af gårdagens gsolnedgång. Vi minnas den skönhet, hvilken likasom simmade i luften i all dess gyllne strålglans, den hänryckning med hvilken vi betraktade ljusstrålarnes mångfaldiga brytningar, men vi äro icke istånd att gripa och fasthålla hvarje enskild del, hvaraf detta glödande skådespel är sammansatt. Vi kunna endast tänka på det allmänna intrycket