Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

styrka. Kort efter Magdalas fall dogo fem at dem at utmattning och otillfredsställda behof, och två af dem blefvo sjuka, ehuru man hoppades att de åter skulle komma på benen igen. De voro för värderika tör att gagnlöst ötvergifvas och deras tunga laster måste för återmarschen läggas på af oxar dragna kärror. Från början indelade man trossen i 2:ne afdelningar, den för låglandet emellan Zoulla och Koomaylee, och den för höglandet. Men då jernvägen blifvit färdig i låglandet fördes ätven den dithörande trossen till höglandet, tör att tjenstgöra mellan Senaf och Antalo. Utom dessa båda afdelningar sanns dock äfven en tredje. En afdelning matroser från krigsskeppen hade neml. order att medverka med den öfriga armåen. Denna brigad utgjordes af 100 officerare och manskap med 142 mulåsnor och ett raketbatteri, och det är eget nog att dessa sjömän voro bland de bästa fotgängarne liksom de ätven lärde sig bäst bland deltagarne i expeditionen att sköta djur. Hvad det senare beträffar är det då mindre underligt: sjömän fästa sig vid allt lefvande som kommer i deras närhet och i alla händelser är det säkert att de och deras mulåsnor på ovanlig kort tid lärde sig att förstå hvarandra. Det förestående uppbrottet från Zoulla har framkallat en mängd egendomliga funderingar. Hvad skulle man göra med all den massa at förråder som denna legion af lastdjur fört in i landet? Skulle det löna sig att föra allt detta tillbaka igen? I Zoulla fanns en hel by af kojor, en landstigningsbrygga och en jernväg med dess trafikmateriel. Men denna materiel var ganska klen. Den kom från Bombay, och folket der hade synbarligen haft den åsigt, att allting var godt nog för denna temligen ur vägen liggande jernbanslinie. Och sålunda sände de jernbanskenor och lokomotiver som ej ens voro tärdiga, hvarför äfven ingeniörerna hysa den åsigt att det knappast skall löna sig att föra allt detta tillbaka. Måhända Kassai eller någon annan furste ej skulle taga illa upp om man sände honom ett lokomotiv; i alla härdelser vore detta en lika vacker present som en sjuk muläsna. Vidare har man telegrafstolpar, telegraftråd, timret i landstigningsbryggan o. s. v. Allt detta kan ej löna sig att särskildt låta afhemta. Det troliga är derföre, att man tager med sig så mycket man kan från Annesleybugten med de skepp som nu finaas der, och derefter låter det andra ligga qvar att användas på det sätt abyssinierna finna bäst. Engelsmånnen ha i alla fall på ett mycket lyckligt sätt redt sig ur det kinkiga företaget.