Göteborgsposten – 30 juni 1868, sida 1

:A0 — ÅdterkkHSÅCIIS DJ)LM GI F. BONNIERS BOKTRYCKERI. 1868. folk) har att i indifsferentismen bekämpa en fiende, hvilken för hvarje dag blifver allt mäktigare och i samma mån allt farligare. Det gifves ögonblick, då hela vårt folk utan tvifvel ännu känner sig som svenskt, vid hvarje angrepp på vår Åpoint dhonneur(äfven vid ett blott inbilladt eller missförstådt) svåller vårt svenska blod upp i ådrorna, och hvarje verklig fara skulle säkerligen ännu som förr samla 088 alla till en respektbjudande enhet; men det behöfves ett yttre tryck för att tvinga oss till erinran om hvad vi äro oss sjellva skyldiga; och under vanliga förhållanden, under de långa mellanrum, då intet dylikt tryck förekommer, är det liknöjdheten, som i vår tid har fältet fritt för sin allt verkligt nationelt medvetande ödeläggande verksamhet. Det är hårdt utt nodgas säga det, men det bör sägas, emedan intet är så farligt, som sjelslorblindels n och denna ängslan sor att se sakerna sådana de äro; och för att gå på djupet med uppsökandet af det ondas verkliga orsaker, det måste sägas, att af frasen fädernesland finnes hår mer an nog, men af känslan sadernesland finnes här för litet. Alla veta sig vara innebyggare i ett land, som heter Sverige; men att veta och känna sig vara svensk, är nägot mer, och det är denna känsla, som mer och mer försvagas hos mängden,som hos mången lör längesedan är försvunnen. Och dock är det detta, som utgör nationalitetens grund. Och dock är det detta, som utgör batingelsen för ett sjelletändigt och krattigt li! såsom folk och som innebär hela vår framtid. Liksom kärleken emllan makar bjelper att bära otroliga bördor och fördraga de största offer, likaså är fosterlandskärleken ensam i stånd till att ersätta oändligt mycket annat och till att göra underverk, äfven under de osordelaktigaste yttre omständigheter. En förs. i Nir 127 af Post o. Inr. Tidn. her framkastat ett ord om den stilla förnöjsambeten med sin lott, en dygd, som vi icke ärft af våra förfäder vikingarne och hvaraf vi soga forvärft. Denna dygd, om icke ärfd från vikingarne, har dock fordom verkligen funnits i vårt gamla land och finnes undentagsvis i vissa delar deraf ännu i dag, den finnes i ännu högre grad annorstädes, der kärleken till fosterjorden lesvor i folkets hjertan med innerligheten af en religion och med den oemotstandliga makten af en naturlag. Det gilves inom det rika Frankrikes landamäen stora trakter, der fattigdomen är fullt ut lika stor, som i någon af våra svenska torftigaste provinser, dec allmogesmannens hela egendom t. ex består i ett par arma olivtiad eller några vinstockar, hår och der planterade i kalkgrunden; men denna fattiga man flyttar icke till Amerika. Han blir hemma, emedan hads Frankrike går öfver allt, emedan detta dock är fransk grond, emedan detta dock är ett franskt olivtråd, emedan sjelfva denna luft är fransk och emedan i denna luft är någonting mystiskt af franska minnen och fransk ära. Det är stort; men det är denna stolthet hos individen, hvilken skapar Frankrikes nationella storhet och ingifver det kraft att beherrska odena. Der patriotismen finces, fiones råd för allt; der den icke finnes, hjelper intet annat. Ögonblickets allmänna oro har visserligon åtminstone någon del i det beklagansvärda factum, att tiotusentals menniskor under loppet af några få måunder lemna vårt land, för att på andra sidan oceanen söka ,ett obekan:, och väl i da slecta fall blisva offer för en oerhörd humbug; men man skall efter hvad vi här yttrat bättre än förut förstå, huruledes vi anso det onda ligga djupare, än såt. Det hger i någonting, som vi helt kort och godt kalla osvenskt och som vi vore frestade att kalla feg., så framt det icke vore en sanning, att massan af emimizranter bär måste så till vida betraktas som otillräåknelig, som den i sjelfva verket är förledd och vilseledd af andra. Den ollhIäkaeliga är här i fråmsta rummet vår tyvärr till största delen sjelf politiskt omyndiga, ehuru med sjelfförtroendets auktoritet högljudt ordande landsortspress. Vi hafva i hvarje vrå af landet en eller annan af dessa Lopinionens talemän, hvilka sjelfva intet veta och intet begripa, men hvilka, så ofta någon af de Åledande andarna låtit sitt Gjallarhorn hjada för att varna landet för väntade hemska tilldragelser eller uppstämt en graflik litania öfver redan skedda oerhörda ting, tropligtigast med hvar sitt lilla bockhorn upprepa signalen eller med sin diskant söka att eftergöra de grofva basarierna. Vi omgifvas af en hel cordon af dylika estersnackare, hvilka utan att använda den ringaste kritik, utan att återhållas af den minsta tvekan, oupphorligt reproducera hvarje ord af inisiativets män, och hela landet har på detta sätt under åratal blifvit bearbetadt af ett döfvande skrål om elandigheten af snart sagdt allt hvad svenskt är, om ett förtryck, som blifver olidlgare för hvarje dag, om det hopp lösa i att någonsin vänta sig rättvisa i detta lund, om det rentaf förtviflade i hela vår inre ställning; sdet kan ingensiädes blilva värre, än här, derföre till Amerika, till Amerika! — För en enda gång gör ett dylikt predikande intet synnerligt ondt; upprepadt från morgon till qvall under 10 år gör det mycket; det har redan gjort det. Det har lyckats sorvilla mängdens begre p, och det är på god väg att demoralisera en hel generation. Vi öfverdrifva här icke. Vi erkänna villigt, att det inom landsortspressen finnes organer af helt annat slag, sjelfständiga, estertkaksamma, verkande med samvetsgrannhet och öfvertygelse i sannare åsigters tjenst; men de befinna sig dessvärre i minoritet, och baggehorns-låten ofverröstar dem; Sverige är förbil Sverige är för evigt förloradt, Sverige är icke längre värdt en enda ärlig mans degsverkel! Det är svenska tidningar, som arbeta i denna anda, och när man då betänker, hvilket godt och helsosamt inflytande just provinspressen skulle hvar i sin stad kunna ut. HAi höärlarp haH AA 1