Göteborgsposten – 30 juni 1868, sida 1

ilska sin sädernetorfva och ej tillät honom att, såsom nu, uppgå i en flack kosmopolitism, en kropp utan blod i ådrorna, en materialistisk automat utan hjerta i bröstet. Vi kunna ej med Orvar Odd tillmäta en del af pressen uteslutande skulden härtill; men nog är det sorgligt att t. ex. läsa i det ena landsortsbladet etter det andra, hurusom den rådande torkan bör förjaga nya tusenden till det förlofvade landet på andra sidan Atlanten, der man naturligtvis kommenderar väder och vind efter behag. Är detta atmotverka en utvandring, som man beklagar? är det manligt att ingifva sina mindre eftertänksamma läsare tanken att lemna sitt fosterland, den jord som oss fostrat har och sädiens aska gömmer, derför att Vår Herre ger oss några veckors mera torrt väder än önskligt skulle varit? Är detta ekonomiskt klokt att, innan man ens känner, hurudan skörden verkligen kan komma att gestalta sig, uppstämma jeremiader, som kanske drifva hundraden vankelmodiga till verkligt beslut att lemna fäderneslandet och med sina kapitaler skaffa sig hem annorstädes, der helt visst goda och dåliga år vexla med hvarandra likasom öfverallt annorstädes på jorden? Men om vi sålunda, dock reserverande oss mot åtskilliga väl starka uttryck af Orvar Odd, med honom öfverensstämma deri, att landsortspressen bör med hänsyn till utvandringsfrågan intaga en annan och en svensk press mera värdig hållning, än den som den till stor del f. n. innebar, tillägga vi, att enligt vårt sörmenande en betydande del i ekulden för ofvannämnda indifferentism tillkommer presterskapet, nämligen det på landet, hvilket alltlör sällan ingjuter det andliga lif hos törsamlingarne, som visar sig uti den förnöjsamhet, den trosvärme, som kristendomen, framställd i dess höga och skära anda, kan och skall skapa hos menniskan. Till sist hoppas vi, att man på något sätt skall veta att sätta en gräns för de oskygga uppmaningar till utvandring, som enligt pålitliga underrättelser ännu alltjemt ganska öppet göras på landet. Vi skilja mellan den utvandringsagent, hvilken befordrar den emigrant som uppsöker honom och hvilken härvid endast uppträder såsom mellanhand lik en vanlig ångbåtskommissionär, och den som ej allenast befordrar emigranter utan äfven låter uppmana folk till utvandring genom listiga lockelser och uppgitter. Den sörre agenten drifver ett lagligt näringsfång, den senare handlar omoraliskt, i det han med uppsåt skadar faderneslandet och ofta gör sig skyldig till att genom vrängda framställningar bidraga till allmänhetens förvillande. Vi hoppas, att hvad som nu är blott moraliskt orätt äfven må bli det juridiskt. Orvar Odds af den varmaste fosterlandskänsla dikterade uppsats har följande lydelse: De närmaste bevekelsegrunderna för utflyttni.garne äro, till att börja med, af mycket olikariad natur singemellan. För den ene är det en bysterisk trängtan att göra sig fri hån allahanda lokala sataliteter, — sjelfva de klimatiska förhållandena spela härvid en roll, — för den andre är det en förtviflad ekonomisk belägenhet, oita sjelfvållad, för den tredje är det oron4 öfver att våra sociala reformer icke drifvas med högtryck, liksom ängbåtarne på Mississippifloden, för den fjerde är det hel: enkelt smaken för äfventyr, dervid händelsen ju kan göra ait jag blir millionar, för den femte är det ett femte o. 8. v. Men missgynnande lokala omständigheter hafva funnits i alla tider, vårt klimat har aldrig varit annorlunda än det är, i vissa stora delar af landet snarare fordom hårdare än nu, ekonomiskt betryck har alltid funnits, äfven financiella kriser, våra sociala och politiska förhållanden hafva under många föregående epoker i ofantligt bögre grad än i våra dagar gifvit anledning till missuöje, och befogadt missnöje, och likväl har det i fordna tidericke fallit massorna in att derför lemna sitt fädernesland; svensken blef trots allt dock belst qvar på sia torfv , — emedan fosterlandskärleken ännu då fanns qvar i hans hjerta och håg. Vi veta fullkomligt väl, att det finnes kosmopoliter af så rent vatten, att de vid ordet fädernesland, och framför allt vid bvarje hänvisning dertill såsom ett ölvervägande politiskt motiv, knappast kunna afbhälla sig ifrån att, om äfven med fara att synas oartiga, upphäfva ett bjerilist skratt midt i ena ansigte; men vi tillhöra nu en gång för alla en annan skola och tveka icke att öppet bekänna deu. Vi tveka emellertid lika litet att bekänna, att patriotismen hos oss (liksom för öfrigt äfven hos vissa andra FN wWwA W—W tar till och med om han får höra, att årets debetsedlar blifvit femtio procent högre --och