Göteborgsposten – 30 juni 1868, sida 1

En glad själ. (Ur Jönköpings Tidning.) Man träffar ibland menniskor, hvilka se så glada ut, att man med eller mot sin vilja måste draga på munnen, till och med om man har ömma liktornar på båda fötterna. Det ligger någontiog i deras uppsyn, ett drag kring näsan, munvinkelns bildning, den klara, öppna blicken — allt ler emot en, man smittas och måste skratta med — det hjelper inte. De le icke, dessa menniskor, utan gapskratta, så att det höres i hela grannskapet. Det finns hos dem en humor, som ingenting kan döda, icke de förslagnaste griphumrar, icke regn på midsommarsdagen, icke för trånga skodon, ja icke en gång trakasserier at polisen, hvarför gudarne måtte bevara alla oskyldige; de skyldige hjelpa sig vanligen sjelfva. En sådan glad själ skrattar, då han ger ut sin sista tioöring, han skrattar, om hans nya hatt blåser i sjön, eller om en hagelskur slår sönder alla hans fönsterrutor, och han finner det skämtsamt, om han ramlar utför en trappa och kommeri från saken med att vricka en arm och några fingrar ur led; ja, han skrat