uppträdande vid Gandeliuska operasållskapet i November 1865. Denna värderade artist innehade Rosinas parti, hir Fischer-Achten Almavivas, Kråen doktor Bartolos, Krolop Bazils och — Serpentin Figaros partier. Ehuru denna uppsättning, den sistnämnde artistenlikvisst undantagen, då ansågs ganska tillfredsställande, har dock vår publik först i Thorsdags fått beundra denna af äkta humor, den finaste musikaliska qvickhet, den mest oemotståndliga lustighet, fulländade grace och originellaste musikaliska uppfinning ötverflödandande tonskapelse helgjutet och värdigt återgifven. Äfven om fru Strandberg i koloraturen icke fvllt upphinner sin föregångerska, gör hon henne dock söreträdet stridigt i skalkaktigt behag, fint och tjusande spel. Vi vilja exempelvis nämna blott ett enda moment, det då Figaro uppmanar Rosina att skrikva ett svar till Lindor och hon med ett halft blygt, halft skälmskt leende framtager det redan på förhand skrifna svaret, en scen, hvaråt fru S:s spel förlänar en anstrykning af oörverträffligt, fint och naturligt koketteri. I den bekanta trion (Rosina, Almaviva, Figuro) i sista akten, ett nummer, hvars utförande hörde till aftonens glanspunkter, var hennes hela framställning fulländad. Hvad beträffar styckets manliga partier, utesluta vi alla jemförelser. Ingen af de ofvannämnde töregångarne egnar sig till dylika. Den, som sett och hört båda uppsättningarne, kan bäst bedöma om vår scen förut kunnat uppvisa en Almaviva som i in strumentets välljud och fulländade teknik, i fin och chevaleresk hållning, i ett genomstuderadt och elegant spel kan mäta sig med hr Arnoldson. Hvilken doktor Bartholo har väl förut så föga begagnat de tilltällen till s. k. bondkomik dem situationen i mer än en bemärkelse erbjuder, som hr Uddman! Med hvilken förvånansvärd smak och renhet återger han icke änhu det ansträngande partiet! När börde vi väl em präktigare stämma, än den hr Behrens besitter, tolka den odödliga förtal-arian? Och slutligen huru förblekna icke skuggorna af dessa Hoyer-Funck-Serpen tinska Figaros vid jemförelse med den elegante och snoble Figaro, — hos hvilken dock friponen kanke icke tullt tillräckligt framlyste — som hr Arlberg framställer! I röstens och föredragets behag, i spelets afrundning och finers skulle en jemförelse härvidlag lika litet kunna komma i fråga som mellan en Talma och en — Sjövall. Och nu till allt detta den mest fulländade ensemble, denna sannt artistiska ädelhet i utf randet, detta klara och distinkta, men ändå naturliga uttalandet af texten, en liten men god kör och en d:o orkester med hr Jos. Dente till dirigent, och man torde finna att segern måste vara gifven! Då nu emigrantströmmen för året, dessbättre, synes börja sakta sig, ha istället andra utvandringsskaror at mindre oroande natur bidragit till att underhålla oförminskadt lif på våra gator. Vi mena de karavaner af helsoeller äktahälfts-sökande individer, hvilka nu draga igenom vår stad för att vid badeller brunnsorter genom utoch invärtes begjutning med vatten söka reglera naturen — i det ena eller andra hänseendet. Om en månad eller par skola vi se dem åter; skola väl då å ena sidan lungor, lefrar eller magsäckar vara i behörig ordning, å den andra mer eller mindre ungdomliga hjerian i bebörig (och efterlängtad!) oordning? Vi äro inga spåmän. Den, som (har qvar sin) lefver, får se. Den släta ringen är ofta en slät vinst i lifvets konsteroch flits-lotteri, mais tu Vas voulu. George Dandin! Medan vi tala om resande, vilja vi vidröra en Ålifs-fråga. Ölver hela landet har utgått ett stort tal, år från år fortplantadt från till hemorten återvända resenärers tandgårdar till öron-vaxkabinetten på resenärer in spe och detta tal har alltid, såvida dessa senare ämnat passera via Göteborg, samvetsgrannt lydt så här: Vakten eder för den stadenom: utan I hafven kassor som Kresusar eller aptit såsom säglarne under himmelen, skolen I der pungslagne varda! Och så har det haglat berättelser om huru en portion mat der aldrig kostar under tre daler och buru man sålunda der aldrig kan äta sig mätt utan att vräka ut minst ett par riksdaler! Tack vare den af oss förut omtuggade, men tyvärr aldrig utätna biljett principen, har det också legat en viss sanning häri. På stadens bättre restaurationer kan en resande, den der icke biljett hafver, svårligen expediera gin middag, till och med i största enkelhet, utan en afäift af 1: 50 å 2 rdr. Man tänke sig nu en resande familj om 5 å 6 personer, oberäknadt barn och tjenstefolk, hvilka i sådane fall oftast icke slippa undan med hälften! Det blir pengar af med fattiga 3 mål om dagen!!! Nåväl, I icke-rentierer, resande eller ickeresande! Det finnes verkligen matställen och anständiga matställen i det förskräckliga Göteborg der man kan t.ex. äta en enkel, men