Göteborgsposten – 27 juni 1868, sida 1

vi fästa uppmärksamheten på en table dhöte i Hotel Kristiania, hvarest man serveras med middag af 2:ne rätter oklanderlig mat å 50 öre och, bränvinsbord samt !, bäjerskt öl inberäknadt. å 84 öre. Billigare torde man knappast kunna begära. Men vakten er för att reqvirera efter matsedel, som också finnes att tillgå, då blir skillnaden genast mindre mot på andra ställen, nämn endast den mystiska formeln: var god gif mig middag ! och sframför er sättes till ofvannämnde pris genast hvad huset för dagen förmår, godt och aptitligt serveradt. Och ni behöfver Icke frukta för att generas af något annat än möjligtvis flugorna. Bland middagsgästerna träffar ni, utom andra inoch utländska resenärer, vanligen unga, förståndiga, efter sina tillgångar lefvande grossörsämnen, lärare vid stadens läroverk, jeravägstjenstemän, litteratörer, ja, hvad tycks? till och med — grossörer. Nu kanske det passar, hvaba? Den, som i går 8 dagar sedan passerade elfven förbi det vackra Färjenäs, kunde icke gerna undgå att bli frapperad af den festliga skrud, som det alltid inbjudande stället företrädesvis denna dag iklädt sig. Landningsbryggan var rikt besatt med flaggor och invid densamma lågo ångaren Byelfven samt flera lustjakter, likaledes flaggbeprydda från däck till topp. Å verandan ochi parken syntes grupper af högtidsklädda gentlemen and ladies och mellan de svarta frackarne framblixtrade här och der vackra och pittoreska kostymer. Här såg man några näpna marketenterskor i svenska färgerna: blått och gult, der ett par d:o i de engelska: rödt och hvitt, här en ståtlig amazon, der en täck Wärendsflicka, här en allrasom småtäckaste liten debardeur, der en flock små hurtiga skeppsgossar o. s. v. Från parken hördes vacker musik af blåsinstrumenter, då och då dänade kanonskott, tillkännagifvande tömmandet af någon betydelsefull skål. Hvad månde allt detta betyda? Det var Färjenäs gästirie egare, vår stads förnämste skeppsredare, grossh. Gustaf Melin och hans fru Carolina Melin, född Lundberg, som denna dag firade sitt siliverbröllop, och med anledning deraf hade ett antal anförvandter och vänner, uppgående till öfver 150 personer, hustat att betyga dem sin aktning och vänskap. Från närmare och sjärmare håll ingingo lyckönskningstelegrammer och en känd skald hade i nedanstående verser, hvilka åtföljde skålen för brudparet, förträffligt tolkat den allmänna stämningen för dagen. När verldens potentator gräla, Milltoner kastas ut som kort, Och Österlandets slafvar träla Att Suez-näset gräfva bort, Ett annat Näs hvar bland oss känner Som ingen, ingen bort vill ha; Der trälas ock — af näsets vänner För aflopp — åt pokalerna. Och hvem vill väl ex vän ej vara I detta glädjens paradis! Der gästfrihetens ögon klara Välkomna dig på fornsvenskt vis, Der Värden dig till mötes träder Så sryntlig, utan flärd och krus, Och der Värdinnans aulet gläder Dig som en vårdags milda ljus. O, huru lyckligt att få vandra Så som De gjort på lifvets stig! Hur sällt att så sorsta hvarandra, Och skapa andras fröjd kring s g. Der lyckan, siltverkrönt, nu firar I dag sitt tjugofemte år Och tacksam vänskap jemvål virar Sin minueskrans i deras bår. Med varma hjertan vi oss sluta Kring glasen här vid Värdens bord; Ilan älskar se sin nästa njuta Men vill ej höra granna ord; — Må vi då tyst, men hjertligt, trycka Vår glada högtids silfverpar Med bön att deras fordna lycka Må bofast bli i hemmet qvar.