Göteborgsposten – 20 juni 1868, sida 1

Tore UMD att AV tänkrtOSTOr bedtamdt annu sortrelligare än eljest. Har man lyckligt och väl hunnit lotsa sig fram till Lilla Torget, efter att i förbigående — mellan duscharne — ha kännt hjertat klappa af glädje öfver att Riksbankens lånekontor (det der äpnu den dag idag skyltar som Rikets Ständers lånekontor) fått sig ett par nya stödjepelare — af jern, faller man säkerligen i beundran öfver det lilla arkitektoniska mästerstycke, som höjer sig straxt till höger, midtemot f. d. Oterdahlska, numera Larssonska huset. I hvad stil det är upptördt, trotsa vi någon att kunna uttundera. måhända kan Gatuoch Vägförvaltningen lägga fram ritningarne dertiJ. I detta flärdlösa sommarpalats förvaras nemligen de med de eviga gatuoch röromläggningarne sysselsatta arbetarne sina verktyg etc., det är således ett slags vapenhus för det fredliga arbetets män. Måhända påminner man sig ännu hurusom för några år sedan byamännen i en viss socken på Hisingen stödde sin anhållan om ett lån af staden Göteborg hufvudsakligast derpå, att deras nya kyrka i så väsentlig mån bidroge till att försköna utsigten från staden. En vacker dag bli kanske de vid Lilla Torget boende husegarne och hyresgästerna anmodade att åtaga sig en extra skatt till ersättning derför att det lilla vapenhuset i så lång tid för dem förskönat utsigten. Vår talangfulle genremälare hr G. Saloman har nyligen fullbordat eu större tafla i Emigrationen, hvilken afsändts till den pågående stora konstutställningen i Stockholm. Artisten har utgått från den synpunkten att emigrationen är en tidsrörelse som är nödvändig och grundad på ett stort behof hos folken. Den tafla han ger oss innebär derföre ingenting sorgligt eller nedslående. I förgrunden, en backe, hvarifrån utsigten öfver Göteborg utbreder sig, synes en karavan utvandrare. Tidpunkten för handlingen är några år tillbaka i tiden, innan hrr generalagenter och bara agenter hunnit ordna en fullkomligt systematisk trade af menniskoexport från Sverige till Amerika, via Göteborg, då svenska jernvägsnätet ännu icke hade så många maskor som i våra dagar och då utvandringen sålunda verkligen var ett inifrån, utan yttre lockelser och öfvertalanden framsprunget behof. Från denna tid påminner man sig säkert ännu ganska väl de långa kärrkaravaner, hvilka brukade passera utför Hamngatan ner till Skeppsbron. der då som nu sartyg lågo redo att ötverföra de utvandringslystna till: målet för deras brinnande hug. Den tiden hade icke utvandraren så klart för sig som nu hvad han behöfde eller icke behöfde föra med sig, han ville då så vidt möjligt var taga! med sig hela sitt anspråkslösa bohag, ville så att säga medföra sina larer och penater ; från det gamla Sve ige till det nya hemmet : i det okända, i iörhoppningens solsken glim-! rande landet. Derföre lassade han på sin kärra stort och smått, likt och olikt, allt var honom heligt, den minsta småsak ett dyrbart minne från flydda tider i det kära hemmet. Den ifrågavarande taflan framstiller just de sista länkarne af en dylik utvandrarekedja. Karavanens spets har redan hunnit utför bac ken, man ser endast de sista grupperna deraf. Taflans hufvudgrupp är karavanens sista. Man ser en krafifull, högrest medelålders svensk bonde gående bredvid den kärra som innesluter hans allt på jorden. Hela hans hållning uttrycker lugn och beslutsamhet, man tycker sig i denna figur ee angifven utvandringens vackra och väls gnelserika sida: Uvad redligt och outtröttligt arbete här aemma icke formådde gitva mig och de mina, det skall jag, vill Gud, förvärfva mig i det främmande landet! bå man ser denna sanna typ af den svenske, resignerade, icke efter tomma hugskott löpande utvandraren känner man sig lugn för hans familjs öde, man är nästan viss om alt hvarken modren med det blomstrande :! d:barnet vid bröstet eller den förhoppningsfulle gynnaren som sofver oskuldens sömn Ä mellan bolstrar, kastruller, kaffepannor och ;! tågelburar någonsin skola komma att lida verklig nöd, ty ett redligt arbete skall välsigI f s f I I E I H FE d I I — — —— ——— nelse tölja. Framför denna grupp går en annan af 2:ne ynglingar, hvilka med ungdomens jubel helsa åsynen af hafvet, hvilket i konstnären med en af ämnet besogad licentia poetica låter utbreda sig i bakgrunden. Längst : bort synes en annan kärra, en annan mikro, kosmos, men förnämsta figuren i denna verld i smått är en gammal misslynt gumma som för längesedan uppgifvit alla forhoppningar om lycka vare sig i Gamla eller Nya verllen och som med anledning deraf helst velat stanna hemma. Taflan i sin helhet tilkänna-e ser en fin och poetisk uppfattning af ämnet h ch detaljerna äro utarbetade med den nogil 5rannhet och omsorg, hvilka utmärka alla hr t Jalomans taflor. 0 i j 0 1 0 t En af våra större landsortstidningar indehöll nyligen en humoristisk skilwding från let moder a landtlifvet, kallad: Tjuren koma ner! och som på ett ganska målande sätt 8