Göteborgsposten – 20 juni 1868, sida 1

doleborg. ——— på sommarnöje. Vi påminna oss med anledning deraf en historia i samma genre, men som hotade med att sluta åtskilligt allvarsammare. På en landtgård i närheten af Göleborg fanns för ett eller annat år sedan en ovanligt stor, stark och folkilsken tjur, hvilken utgjorde en förskräckelse för hela trakten och hvilken ingen, undantagande den ordinarie kogubben, vågade handskas med. Kogubbe som kogubbe!, räsonnerade förmodligen kräket — vi mena den behorrade — och lät denne göra med sig, hvad han behagade. Men mot alla andra hade han ett horn i sidan. Kom så en vacker dag vid midsommarstiden äldste sonen på stället, årsgammal student och för öfrigt en glad, lefnadstrisk tjugoåring, hem till kära pappa och mamma för att visa sina gryende mustascher och sin hvita studentmössa. Morgonen efter hemkomsten, jnst som han vid kaflebordet lät de hembakta skorporna sig väl smaka, spratt han upp från stolen vid ett förlärligt rytande från gården. Ilvad är det der?, sporde han nyfiket. — Det är bara Astolf, som går ut på gärdet, blef svaret. — Astolf, hvem är Astoll, sporde den unge Apollosonen, som nyligen studerat Lycksalighetens ö och föga kunde inbilla sig hvarom frågan var. — AÅstolf, kors, det är ju vär stora tjur, ack ja, det är sannt, han var ju bara barnet, när du var hemma sist — — —. I detsamma slås dörren upp med en förfärande hast, pigor med och utan flygande lockar, drängar, husmamseller och tross, alla med dödsbleka ansigten, störta in. — UIIvad i Herrans namn står på? — eittor elden i knutarne? är koleran här? ljöd det i korus från gruppen vid kaffebordet. — Nej, nej, Astolf har slitit sig lös och rasar som ett vilddjur i rabatterna dernere! — Ha eländ:ge, dundrade studenten vid tanken på mammas ögonsten, den vackra blomsterträdgården, och utan att lyssna till de förtviflans skrik, som ljödo efter honom, ilade han ned på gården, i förstugan beväpnande sig med en bastant käpp. Snart stod han öga mot öga med det rasande djuret, som just var i fard med att sparka upp en vacker poppel, den han sjelf i sin barndom planterat. Knappt hade det fått öga på studenten förrän det rusade emot honom, endast genom ett hastigt hopp åt sidan lyckades denne komma undan ocn måttade nu, som han trodde, en dödsknäpp åt vilddjuret. Nej, huru ljushufvad du än är, så duger du dock icke till nötknäppare, min gosse, tycktes likval detta, viålande af raseri och endast liksom uppig gadt af dödsknäppen, vilja säga och rusade i vildt anlopp mot sin fiende. Inseende att här knappast Herkules krafter skulle räckt till och ihågkommande den gamla satsen bättre fly än illa fäkta, tog emellertid denne till reträtten och, kilande framåt utan plan, utan mål, störtar han in i närmaste byggnad och slår dörren igen om sig. Men o ve, knappast hinner han upptäcka, hvar han hamnat förrän tjurens hornstötar börja smattra mot dörren. Ett ögonblick till och den tunna plankan, sista räddningsplankan har brustit — hvad är att göra? I detsamma tjuren med en kraftig stöt spränger upp dörren till den ovanliga tillflyktsorten kan den af skrämsel haltdöda familjen i det midtemot belägna corps de logiset se huru den förboppningsfulle sonen, med studentmössan orubbad på sitt lockiga hufvud, midtför den förbluffade tjurens ögon sjunker ner och försvinner, alldeles som vålnaderna på teatern. Räddad var han emellertid och här sluta vi, ty sedan är det en lucka i berättelsen.