Göteborgsposten – 19 juni 1868, sida 1

en båt i sjön — en upplysning som verkligen var ötverflödig, då manskapets stampande på däcket, ljudet af de gnisslande taljelöparne och slutligen det plaskande, som båten åstadkom i det den nådde vattnet, tillräckligt vittnade om hvad som skett. — Godt, Jones. Drag upp honom, gif honom hvad han begär och låt mig sedan vara i fred, ty jag behöfver hvila mig. — Ska ske, svarade Jones, som nu hade oinskränkt makt att göra hvad han behagade, och gick upp på däcket, hvarest han gaf befallning åt några af besättningen att ro åt det håll, hvarifrån rösten hade hörts. Båten aflägsnade sig och försvann snart i den tjocka dimma, som omgaf skeppet, medan mr Jones lutade sig ut öfver relingen och lyssnade efter årtagen som ständigt blefvo svagare. — Han kan icke vara långt borta, mumlade han, ehuru det är svårt att gissa till distancer i denna fördömda dimma, som jag skulle önska vore f-n i våld, och styrmannen började hvissla som vidskepliga sjömän pläga göra, när de önska att vinden skall tilltaga. Slutligen blef han otålig och ropade: båt hoj! — Hallå sir, svarades straxt. — Det är högst besynnerligt! mumlade mr Jones. Den stackars karlen har visst gått till botten. Vi ha kommit fem minuter för