Göteborgsposten – 19 juni 1868, sida 1

vinsten; 2. hrr Willasson Hultström, A. Olsson, Fr. Liedberg Å C:o, A. A. Löhr och G. W. Andersson, att gemensamt, såsom det förra bolaget, för trenne år öfvertaga utminuteringen, mot 50,003 rdr pr år; 3. 30 personer och firmor, hvilka i en särskild skrift framställt, att de ifrågavarande rättigheterna måtte såsom förut försäljas på auktion till den högstbjudande. Hr Olof Wijk begärde först ordet och framhöll i ett längre talangfullt föredrag fördelarne för samhället, likasom dettas rätt att antaga det törsta bolagets förslag. Han motträdde först den offentligen framställda äsigten, att han såsom sjelt aktieegare ej borde deltaga uti diskussionen rörande detta ärende. Han menade, att författningarne i detta fall endast afse dem, hvilkas egna intressen kunna här komma i betraktande. Men då bolaget såsom grundprincip uppställt att ej behålla något för sin egen del, kunde ju icke hans enskilda intressen härvid beröras, hvarför han äfven ansåg det för sig obetaget att yttra sig. Rättigheten att utminutera bränvin tillkom egentligen kommunen, hvilken hittills mot någon ersättningssumma öfverlåtit den för viss tid till enskilda. När denna tid vore till ända, egde således kommunen jemväl att återtaga den meddelade rättigheten och antingen gifva den till andra eller be hålla den för sig sjelf. Ingen kunde klaga öfver uppoffring, ifall staden beröfvade honom hittills innehafda minuteringsrättigheter, lika litet som enskilda handelseller industriidkare kunna begära, att tullagstiftningen skall för deras skull ändras. Detta är de enskildas uppoffringar för det allmänna, hvilka äro lika naturliga som vanliga. Här 1 Göteborg eger man för öfrigt redan ett prejudikat, i det att ett enskildt bolag, so adt på ungefär samma grunder som utminuteringsbolaget, tagit krogutskänkningen inom staden om hand. Detta bevisar ur rättslig synpunkt fördelen af ett antagande af det nämnda bolagets förslag. Men det bör äfven ur sedlig synpunkt behjertas. En hvar känner af hvilket gagn den förhöjda bränvinsskatten varit för landet, i det att den genom varans fördyrande minskat konsumtionen. Då landets representanter pålade denna böga beskattning, gjorde de det derför ej blott i alsigt att vinna ökade inkomster för kommunerna, utan äfven för att åstadkomma minskning uti förbrukningen. Bränvinsminuteringen i vårt samhälle har tyvärr i detta afseende icke medfört åsyftad verkan. Då minutören skall vara taxerad till 25 öre pr kanna mera än utskänkaren, händer det ju, att bränvin köpes hos honom till ett pris af endast 5 öre mera, hvaraf följer, att minutören skattar vida mindre än han borde. Inom riksdagen har dessuton af Andra kammaren antagits väckt förslag om, att minimum för utminutering skall vara s i st. f. 1, k:a, hvadan då nya kontroller i alla fall behöfvas. Saken hvilar visserligen för tilllället, men kan när som helst åter upp tagas. Det hade töreslagits, att 4,000 rdr rmt skulle utgöra minimibetalningen tör hvarje utminuteringsrätt, något som tal. dock fann vara rättvist mot många. Man hade jemval invändt, att landthandeln skulle genom ifrågavarande förslag dragas ifrån Göteborg, eme dan afnämarne skulle lättare och billigare kunna åtkomma bränvinet i trakten kring Göteborg än i sjelfva staden. Detta är dock icke troligt, ty landtmannen kommer lika mycket för att köpa som för att sälja, och då Göteborg för honom är en god marknad, skall han äfven här infiona sig, för att afyttra sina produkter. För öfrigt är det mer än sannolikt, att kommuner och landshöfdingeembete ej skola gå in på att genom ändrade bestämmelser ur denna synpunkt befrämja superiet. Tal. föreslog derför, att det från Göteborgs bränvinsoch spirituosa minuthandelsaktiebolag ingångna förslag skulle antagas.