Göteborgsposten – 17 juni 1868, sida 1

varit mig en tung börda, om jag icke hade haft förhoppning till framtiden. Af hvad skäl skulle jag nu önska att lefva, nu, då jag endast hörde kusinernas förebråelser, såg min onkels mörka panna och måste arbeta strängt dag ut och dag in? Och, hvad skulle det allt till slut väl leda till, annat än till döden? O hvarför kunde denna mörka period, detta upphörande at min tillvaro icke inträffa nu, då jag var uppledsen vid allt, likasåväl som måhända först efter åratals förlopp? Men Gud var mig nådig och höll mitt öde lika kärleksfullt och trofast i sin hand den gången, som när jag i ödmjukhet och tillförsigt erkände hans barmhertighet. Den blå himlen hvälfde sig li aså skön öfver mig, solen belyste min väg likaså varmt nu, som när tacksamhetens tårar faktade mina ögon vid åsynen af den ljusa dagen. Jag behöfde ej vänta länge på blommor från mr Ruble, ty redan få dagar derefter öfverlemnade mig en gosse en vacker bukett från honom. Det var min afsigt att skicka dem tillbaka, men då jag kastade ögat öfver till grannens fönster och såg, att han iakttog mig, lade jag blom norna likg ltigt ned bredvid mig med den förbittrade föresats som uppfyllde mitt inre. Mitt hjerta kände medömkan med heliotropen och resedan, men blef