Göteborgsposten – 11 juni 1868, sida 1

och dörren tillslöts etter henne. Han satt på en bänk midtemot dörren, och i det ögonblick hon gick förbi den, mötte hennes ögon hans. Raseri och förödmjukelse uttryckte sig i hans ansigte; han såg förbittrad upp på henne, men sade intet. Hon blef stående vid dörren, stödjande sig intill den, och sade i låg ton: — Jag har endast liten tid på mig, har man sagt mig. Jag har kommit för att erfara din vilja. Vi kommo en gång öfverens, att om det värsta skulle inträffa, skulle jag sätta dig istånd att bli herre öfver ditt öde. Jag har erinrat mig denna öfverenskommelse och bragt dig detta. Hon stack handen i sin klädningsficka och upptog en liten flaska. Den innehöll blåsyra och var förseglad och försedd med glaskork. Han for tillsamman och stånkade men sade ännu intet. — Det värsta har inträffat sade hon. Jag säger ej att du icke skall trotsa det till det sista, utan gör endast hvad du har ålagt mig att göra i en sådan händelse. Afgörandet beror på dig sjelf. Detta är det enda sätt hvarpå jag kan lyda dig och det gör jag nu. — Det värsta har inträffat, sade han i en hes ton, som ej det miusta liknade hans vanliga; är du viss på att det värsta har inträffat? Han sade att mina saker stå mycket illa. Ja, det värsta har inträffat? Hon höll ännu alltjemt flaskan i sin utsträckta hand, men han gjorde intet försök att taga den, och hon höll den ännu medan hon sade: — Jag har mycket kort tid. Du skall svart bli vi