Göteborgsposten – 10 juni 1868, sida 1

som skärpte hans själsförmägor till den grad, att han genom ett slugt knep fick sin hummer aflägsnad under ett ögonblick, hvilket likväl var honom fullkomligt tillräckligt för att slippa ut ur kapitoliet. Det uppstod stor förtviflan, då man upptäckte Saulsburys försvinnande, och man satte straxt allt i rörelse för att finna honom. Efter flera timmars sökande anträffades den hedervärde herrn på en källare, hvarest han samlat en beundrande publik af hulfrusiga irländare omkring sig. Det var ingen tid att förlora; mötet hade varat till midnatt, kl. var 4 på morgonen, och om få timmar skulle ett nytt möte börja, i hvilket den slutliga omröstningen måhända skulle ega rum. Saulsbury underkastades derföre en kraftkur, som hade en så lyckobringande verkan, att hans vaktare kunde infinna sig med honom i rättan tid. Under dylika omständigheter är det lått begripligt, art underrättelsen om att alla invaliderna befunno sig på sina platser, mottogs med glädje af senatorerna. Dock, vid närmare efterseende visade det sig att en plats var tom. Ögonblicket var ödesdigert! Presidentens vänner voro illa till mods; ty det var Grimes, som saknades. Fessenden hade emellertid knappast framställt det förslag, att man skulle vänta en timma på den utebhine, innan Grimes kom tillstädes, stödjande sig mot en käpp och synbarligen mycket sjuk. Mr Chase bad nu publiken enständigt om att afhålla sig ifrån alla demonstrationer och upplaste den 11:te artikeln som gick ut på följande: Presidenten hade i ett tal, hållet i Washington d. 18 Aug. 1866, afgifvit den förklaring att kongressen icke var någon författningsenlig kongress, utan endast en representation för ett visst antal stater och härigenom hade han frånkänt kongressen lagstiftande myndighet. Han hade vidare sökt upphäfva tenure of office act, i det hun genom olagliga medel hade velat förhindra Stanton att på nytt öfvertaga krigsministeriet, sedan senaten nekat sitt samtycke till denne ministers afskedande. Han hade slutligen sökt törhindra utförandet af en lag, som bestämde att alla ordres rörande militära operationer skulle utfärdas af den högste generalen (Grant). På grund häral hade Johnson gjort sig skyldig i high misdemeanour under utöfningen af sina funktioner. — Man gick tillväga i alfabetisk ordning. Turen kom derföre först till Anthony, senator för Rhode-Island. Chief justice reste sig upp och gjorde honom följande fraga, som upprepades semtiofyra gånger: Hr senator Anthony, hvad svarar ni? År den anklagade Andrew Johnson, de förenade staternas president, skyldig eller icke skyldig till high misdemeanour, såsom det heteridenna artikel? Demokraterna hade gjort säker räkning på denna röst, och den hade tillika särskildt intresse såsom varande den första som afgafs. Den hederlige senatorn för Rhode Island?, heter det i en korrespondens från Washington, var dertöre föremål för den största uppmärksamhet, då han stod upp med ena handen i byxfickan, medan den andra handen lekte med en blyertspenna. Allas ögon voro riktade på honom, och en hvar höll in andan för att bättre höra hans svar. Anthony sänkte hufvudet något ned, som om han böjde sig för lagens majestät, sammandrog till hälften ögonen och uttalade det fruktansvärda ordet: skyldig! Demokraterna ryste af fasa, medan de radikala knappast voro istånd att lägga band på sin glädje. Vi äro forlorade, tänkte presidentens vänner. Faderneslandet är räddadt, tycktes de andre säga till hvarandra. Publiken erfor en så stark rörelse, att den icke ens lade märke till hvad de båda följande senatorerna röstade. Här hade emellertid icke uppstått någon öfverraskning, i det de begge her B. (som namnen för de aldra flesta äro obekanta, torde det vara tillräckligt att endast angifva initialerna) voro demokrater, om hvilka det förut var g fvet att de skulle rösta (icke skyldig. Ätta radikala C:n instämde i skyldig; den förste i ordningen var så hetsig, att han icke gaf chief justice vid att fullända frågan. Tre demokratiska D:n röstade vicke skyldig. E. var oviss och presidentens vänner hade räknat på honom; men han svek dem och sade skyldig. Så tillgick det hela raden igenom, och endast några episoder förtjena att framhållas. Den radikale senatorn Fowler var i så stark sinnesrörelse öfver att nödgas bryta med sitt parti, att han blott framstammade ett hviskande ljud, som ingen kunde uppfatia. Chief justice bade knappast fått tid att säga: Jag får bedja er att tala högre, hr senator, innan Summer röt med en thordönsstämma: Tala då, så att man kan höra det! Icke skyldig! ljöd det nu så tydligt, att det hördes öfverallt i salen. Men Fovler hade riktigt blifvit yr i hufvudet af ansträngning, så att han hade svårt st! sätta sig ner. Då turen kom till Grimes, som var blek och maktlös, bad chief justice honom att förblifva sittande, men han reste sig likväl upp och utropade, som det tycktes med nästau öfvermensklig ansträngning: Li ke skyldig. Flere af hang radikala kolleger kände så föga medlidande med honom i hans sjukliga tillstånd, att de tillkastade honom hotande blickar. Howard, som hade måst låta bära sig till Församlingen, ville ej heller begagna sig af Chases tillbud att förblifva sittande. Han frigjorde sig ur en stor schal, i hvilken han satt inhöljd, och ropade: Åskyldig! Hans ögon blixtrade; man kunde se att feber och förbittriog på en gång upphetsade hans blod. Presidenten Johnsons måg, mr Patterson, röstade icke skyldig. Ban hade haft i sinnet att lemna sitt säte; men då senatens president, vicepresident Wade, somi händelse Johnson blifvit fälld skulle intagit dennes plots, icke ville hålla sig borta från röstningen och förut hade förklarat utt ban skulle rösta skyldig i hvilket fal! som helst, så fann Patterson sig icke föranledd att visa störse delikatess. Slutligen må framhållas att den radikala senatorn Ross till mitt partis stora barm röstade Åicke skyldigk, oaktadt tusen in flytelserika valmän i hans stat (Kansas) hade tillställt honom ett bref, hvari de ålade honom att rösta emot presidenten. Bådo senatorerna och ähörarne hade noga följt voteringen, och då den siste, mr Yates från Illinois, hade röstat, visste enhvar huru saken stod. Chief justice öfverraskade således icke någon, då han reste sig och förkunnade utgången med följande ord: ÅMina herrar senatorer! I afseende på denna artikel ba tretiosem ibland eder röstat skyldig och nitton icke skyldigk. Presidenten är följaktligen frikänd för denna nunkt Det demokratiska nartiet ådaga