Göteborgsposten – 10 juni 1868, sida 1

icke anade undergången varit vid sidan af dem, alltjemt i närheten, alldeles oförändrad. Det fanns intet rum för vrede, intet rum för förvåning eller nyfikenhet qvar i hennes själ. Då guldmedaljongen framlades och det beedigades att porträttet var den mördades, framställde sig för hennes ögon en syn. Hon såg ännu en gång den klara vårmorgonen och den ensamma bryggan; hon såg morgonsolen bryta sina strålar emot floden; såg, huru hon böjde sig ut öfver bröstvärnet och blickade ned i vattnet, medan det knyte hon med skyndsamhet hade burit dit, sjönk ned i djupet och försvann. Hon såg huru hon återvände hem sedan den farliga länken i bevisförningen var tillintetgjord, och gick förbi porten i hvilken legat en gosse, med hvilken hon tillochmed den gången i sin egen stora och förskräckliga ångest haft medlidande. Ilade något nu kunnat vara egendomligt, skulle det varit egendomligt att komma ihåg att hvad han då hade haft i sin ego, skulle göra all hennes försigtighet fruktlös. Men bon kunde hvarken känna det eller tänka derpå; allt var numera lika tör henne och utan intresse. Emellanåt tycktes stället, der hon befann sig, ett ögonblick blifva overkligt för henne och försvinna; i det nästa fattade hon betydelsen af de ord, som uttalades, och hvarje ansigte i trängseln, hvarje af byggnadens enskildheter, hvarje rörelse af de henne omgifvande menniskorna tycktes hon lägga märke (till. Hon såg aldrig på Jim men såg honom likväl tydligt och observerade likaledes den blick, hvarmed Routh betraktade honom. Denna blick var mördande. Alt eftersom gossens